tisdag, juli 4

Insikt: är alldeles för lat för att bli nåt/vara entreprenör/ha karriär. Har pratat om detta med flera kompisar och det kanske är livet eller (bristen på) drivet eller medelklasslivet men efter en lön på runt fyrtiotusen så kliver plötsligt andra grejer in på banan. Typ ledighet frihet och jamen lathet. Orkar jag verkligen jobba mer för att få lite mer pengar? Vill jag ens jobba mer? Ett jobbyte för mig givet att jag isåfall går uppåt eller till större bolag skulle definitivt innebära fler arbetstimmar och koncentration och det är inte värt det? Har jag hamnat i förnöjdhetens fälla? Eller är det bara småbarnslivets enklast=bäst som spökar? Kommer hjärnan takta upp om ett par år, söka nya utmaningar, kräva den där Planen? För just nu är den småbarnsmos som inte kommer ihåg knappt mitt eget barns namn och jag känner mig väldigt lycklig över att gå till ett jobb (ha semester från hehe) där jag skrattar och gör ändå inte helt tråkiga saker men som kanske inte är mitt livs största utmaning för nu har jag ork och lust att leka med mitt barn när jag kommer hem från jobbet. Jag somnar gott på kvällarna och ligger inte och tänker på jobbet på nätterna. Jag gråter inget, har ingen ångest (eventuellt tackar vi gravidhormonerna för det) och känner mig generellt rätt avslappnad. Det känns som att det är värt minst tjugotusen extra i lön för att ens tänka tanken att byta bort det. Och i andra bloggar läser jag om nätverkande och motivationsböcker och lean och 5am-livsstilen och min hjärna blir en gröt. Hur ORKAR dom? Vad driver dom? Varför saknar jag den genen? Eller har jag den, fast gömd bakom jävligt mycket lathet och bekvämlighet?

Första dagen på semestern. Hjärnan jobbar med ovan. Nu ska jag klä på mig, packa in familjen i bilen och dra in till stan och käka en alldeles för overdue lunch med Vmhih-Maria plus familj. Hej hej.

6 kommentarer:

Christel sa...

Jag tror att det är 1. individuellt, och 2. förändrar sig i takt med livet. Jag tänker att man inte tjänar fyrtiotusen i månaden och är i vår ålder om man inte har en ganska rejäl näve driv? Så jag tänker att du har drivet, men att du är så van vid att det finns där att du inte ens ser det.

Något har ju tagit dig dit, menar jag. Fast det kan ju vara att man gör något som man tycker är roligt och som det visar sig att man är bra på, det blir ju ett driv som inte känns drivande. Eller va. Jag har trollat bort mig själv. Ett driv som inte känns som att man aktivt driver på, menar jag nog.

Och sen tänker jag att livssituationen påverkar vad vi vill få ut av (de ändå rätt många) timmarna som vi är på jobbet. Jobbdrivet kanske minskar när hemmadrivet ökar? Och vice versa. Jag vet inte. Jag tror att jag är nöjd där jag är, i något slags mellanläge. Med mandat och bra lön och folk som lyssnar på ens åsikter, ett kliv upp från det känns så betungande. Fast det kanske bara är tills det här blir tryggt och bekvämt... och tråkigt?

Varsågod för uppsats!

Anna sa...

Förlåt, men jag fattar inte problemet. Låter ju som du har det perfekta livet, enjoy it!! Ursäkta om det där lät otrevligt, det var inte alls meningen. Men alltså... det där slog an nåt hos mig. Jag har allt. Allt utom det där jobbet och känslan för det som du beskriver. Mitt jobb ger mig ångest trots att jag inte varit där sedan augusti förra året. Det är så stressigt och ansvarstyngt utan att jag för den sakens skull har så mycket egentliga mandat. Och dessutom är det dåligt betalt med tanke på ansvar och utbildningsnivå. Så fel fast kärnan i jobbet är så rätt för mig. Om jag kunde uppnå vad du uppnått på jobbet, att tjäna bra och känna så inför det, så skulle jag nog inte ha några vidare ambitioner att avancera heller! Och det är väl inget fel med det! Om man är nöjd vill säga, men det är du ju. Yrkeslivet är ju ingen tävling. (Tycker jag då.) Man ska väl inte behöva ha dåligt samvete för att man är nöjd med sitt liv! Och jag instämmer helt, har man tillräckligt med pengar blir annat viktigare, som ledighet. Sjukt luddig kommentar det här, hoppas du ändå fattar poängen.

Bitter sa...

Det kommer, nu ska du vara gravid och ha några småbarnsår och sen börjar det krypa i en, och herregud 20000 kan du lätt få om du letar på rätt ställe. Och man måste inte jobba ihjäl sig. En fin grej med 40+ och chef är att man gjort sina hundår. Jag levererar resultat och inte timmar, vilket kan skifta antal arbetade timmar rejält. Och känner jag dig rätt kan du få bra balans på det.

Anonym sa...

Jag är också ekonom, över 50+bil+extra pension. Sa upp mig i förra veckan för att ta ett sabbatsår.

Låter rätt lika i inställning. Andra saker kommer in i spel när man tjänar mycket.

Så kör på det som betyder nått i livet!

Mvh/Micael

LoHe sa...

EXAKT vad du sa.
Det måste ju vara något helt annat än pengar som lockar folk som jobbar galna timmar att göra det. Nu överväger jag ju att dra igång (eller snarare köpa) något eget men ska jag göra det måste det finnas potential om rejät mer pengar än nu, annars känns det inte intressant.

Linn sa...

Förlåt alla för världens senaste svar!

Christel: Ja, jag håller helt med dig! Klart jag har ett grunddriv men jag tror att jag funderade mer på dom som verkar ha nåt grunddriv som liksom går bortom att vilja ha det bra. Dom som liksom bara MÅSTE utvecklas och göra saker och växa, typ Blondinbella och liknande. Och det är väl naturligt att hjärnan varvar ner mitt i småbarnsperioden egentligen. Jag blir bara så förundrad över hur vissa orkar/drivs/kan när jag själv är i en fas där pilla mig i naveln känns som en helt rimlig dagsuppgift. Hehe.

Anna: Gud, jag fattar precis. Jag kanske inte var helt tydlig när jag spontanslängde ner lite tankar en morgon i sängen heller. Jag ÄR tacksam. Jag är jättetacksam och jätteglad och njuter av det hela tiden, jag är bara förundrad över hur vissa kan ha ett driv som liksom går beyond hela tiden. Och också lite att jag har haft det (till viss del) tidigare, men att det avtar mer och mer ju mer jag tjänar och ju bättre mitt andra liv blir. När jag var singel och tjänade 15000 mindre än vad jag gör idag hade jag ett karriärfokus som visserligen höll på att köra mig rakt in i väggen, men jag hade det. Nu ba njääe, jag ska nog vara hemma med min familj lite eller njääe, jag orkar inte byta jobb för då måste jag förmodligen anstränga mig eller njääe, jag har det ju så gött nu liksom. Jag menar nog inte att ha dåligt samvete över det eller känna att jag är dålig på nåt sätt, mer jamen tankar kring att jag är imponerad på nåt sätt över dom som inte slackar/slappnar av när dom nåt ett tillstånd som är jävligt bekvämt. Hoppas du förstår vad jag menar!

Bitter: Ja, men det är säkert så! Vi har ju pratat om det förut också, men det är ju liiiiite svårt att se när hjärnan går på sånt lågvarv så jag knappt kommer ihåg vad jag heter stundtals. Heh.

Micael: Bra satsat tycker jag! Ibland tror jag att jag skulle vara för feg för nåt så "okänt" men jag har ju också sagt upp mig utan att ha jobb så jag kanske inte heller är så feg om jag väl är tillräckligt motiverad.

LoHe: Men VAD är det som driver? Är det pengarna i slutändan? Eller bara myror i brallan som gör att complacency (kommer ej på svenska ordet, förnöjdhet?) inte infinner sig? Spännande med egen business! Är det inom samma bransch som nu eller nåt helt annat?