torsdag, januari 18

Duktighetslistan

Jamen nånstans måste en väl få skryta lite? Försökte med Andreas men han är M.I.A (ev pga dåligt samvete i jämställdhetsland). Idag har jag, förutom tagit sovmorgon, duschat och gjor mig själv iordning, gjort följande:

Lekt med Nils
Vattnat blommorna
Städat* Ellens rum
Städat* sovrummet
Städat* vardagsrummet
Städat köket inkl torkat alla skåp utvändigt
Vikt/hängt tvätt
Startat 2 nya maskiner tvätt
Sorterat bort för små kläder för barnen
Kokat flaskor
Tagit ut sopor och blöjor
Städat ur duschen
Handtvättat Nils tjocktröja
Gjort rent diskmaskinen, alltså INUTI AVLOPPSGREJEN
Diskat vaser
Plockat in/ur diskmaskinen
Ätit lunch

* alltså plockat och torkat, ej dammsugit. Nån måtta osv

Hade tänkt att åka in till stan och byta pappas julklappsskjorta men bestämde mig för att stanna hemma så nu ska jag se ett avsnitt New Girl när Nils sover och sen ska jag förbereda maten tills ikväll så jag slipper det mitt i barnkaoset.

Ja, sen ska jag ta ovanstående lista plus lite annat jag gjort under veckan (planerat/handlat/packat upp veckans mat, slängt gamla blommor, bytt lakan bla) till jämställdhetsrådet som ”diskussionsunderlag”. Haha, som om vi har ett sånt? Nej, men vi måste prata lite om hur vi ska dela på grejer när den ena är hemma med barn för just nu äre fan jag som gör typ 80% av allt och sen får jag typ dåligt samvete för att Andreas är ensam med barnen typ tre timmar. Seriöst VEM ÄR JAG?! Så dumt. Ska i år jobba på att sluta få dåligt samvete över att vara borta hemifrån. Det är hans ungar också och jag är fan själv med dom minst tre timmar varje dag så varför bryr jag mig ens från början?

onsdag, januari 17

Sjukstugan

Igår, när jag inte kunde somna, låg jag och lyssnade på mina barns andetag. En på min högra sida och en på min vänstra. Jag ville så gärna dra en av dom, eller helst bägge, intill mig och begrava mig under deras varma små kroppar men dom sov så gott så det kunde jag inte. Istället trånade jag och önskade en dag med Nils där vi bara kan skrota runt i pyjamas hela dagen utan att behöva ta oss ut och hämta Ellen och härja. Man ska vara försiktig med sina önskningar för nu ser det ut som att det blir en sån dag, men på grund av att den lille stackarn har feber och är svinsnorig. Ja, jag är en sån som kallar hem deras pappa för förskolehämt när den ena har feber och är ett ynk. Kallar hem och kallar hem, Andreas erbjöd sig till och med att komma hem från jobbet direkt när jag messade om att Nils är sjuk. Okej att jag inte vill dra med Nils ut i snöstorm till en förskola med fyrtioelva baciller men att sitta hemma i soffan med en sovig bebis klarar jag ändå av på egen hand.

tisdag, januari 16

Så det var ljuvligt att vara ifred i 36 timmar och ännu ljuvligare att komma hem. Herrejävlar vad jag älskar min familj. Det är som en rasande sidvind i bröstkorgen. Helst skulle jag ha närkontakt med samtliga samtidigt men i brist på det tar jag den som protesterar minst - le bebe. Han hatar iofs att ligga hos mig i sängen (försöker varje gång jag vill ha sovmorgon och mysa) men det är okej att bara få ligga bredvid och hålla i en liten hand eller fot också. Det är tydligen acceptabelt tycker han. Idag sov vi till 10.45. Alltså jag var vaken 3,5 och 8 och matade/bytte blöja/sög snor/vaggade hostattacker men med avdrag för den tiden så måste jag ha sovit iallafall i tio timmar inatt. Älskar att vi har fått barn med senare dygnsrytm. Ellen verkar iofs flytta sina tider nu för hon är förjävlig på kvällarna pga trött så igår lade jag henne 19.20 istället för 20nånting som vi brukar och hon somnade som en sten. Vaknade visserligen vid sexsnåret imorse men då ska Andreas ändå upp så det spelar ingen roll. Ikväll ska jag käka middag med Sandra på Le Nom och planera bröllis. Det ska bli urmysigt! Ska dricka vin. Mmm...vin.

lördag, januari 13

Nu sitter jag på Arlanda. Jag ska till Malmö på bröllopsfest för en barndomskompis och det ska bli så sjukt kul! Igår var det nära att det inte blev nåt när Ellen vaknade med feber och hade hostat hela natten så hon kräktes och Nils ba ”gött syrran, jag kör en fas då så vi kan leverera maximalt härj”. Sen följde hon upp med att vägra all mat hela dagen. Alltså vi försökte med choklad, kanelbulle, glass, saft, hallon, pasta och allt annat hon älskar men hon ville inte ens ha sin älskade mjölk. Då kände jag hur mina ensamma 36 timmar liksom gled längre och längre ut på fingrarna. En sen skärpte hon till sig, käkade lite mjölk och slutade både hosta och ha feber. Phew! Och jo, Andreas hade kunnat vara själv med dom ändå och sa att det inte var nån fara blabla men det är inte en walk in the park att ha bägge två när den ena är en bebis och absolut inte när den äldre bara vill sitta i knät och gråta. Jag hade inte velat att han hade åkt om rollerna var omvända liksom. Men som sagt, barnen skärpte till sig och här sitter jag och lyssnar på nån bröllopsplaylist som Anydaynow skickade inför vårt bröllop och äter en så bisarrt överprisad frukost (maskinkaffe, flaskjuice och en ostbaguette för HUNDRASJUTTIFEM KRONOR). Men ah well, det är tyst och lugnt och ingen drar i mig eller skriker eller vill bli vaggad eller bajsar eller busar eller kräver att få TITTA BABABABA (babblarna) MOBIJEN MAMMA!!

Hon hade det lite tufft imorse, lelle vallhunden. Mamma, pappa, nish å Ida åka fygpan. Ba nej honey, BARA MAMMA WEHOO förlåt nej bara mamma idag. Du och Nils och pappa ska vara hemma. Lyssnade inte riktigt på det örat för sen upprepade hon bara den meningen tills jag stängde dörren. Jag fick iofs en hejdåpuss och hon var glad så.

Nu ska jag gå och köpa nya hörlurar hejrå.

onsdag, januari 10

Mensen, ljuva mensen

Har PMS. Andreas har börjat nytt jobb. Igår var jag själv med barnen till midnatt med första dubbelläggningen. Nils fick sin första dos vaccin, det där med två sprutor, igår och har idag skrikit av ont samt haft feber. Klassiskt case of FML. Andreas firade det hela med att prata 100% om sig själv när han väl kom hem igår (tack för det) och sen bli sur när jag skulle berätta att jag hade träffat min chef för att prata framtidsplaner och han (alltså Andreas) avbröt efter tre sekunder med ett ja, det känns iallafall okej nu att jag ska vara föräldraledig och jag typ väste JAG SKITER VÄL FÖR FAN I HUR DET KÄNNS FÖR DIG?! Alltså jag skiter ju inte i det men i kontexten att han har varit så sjuuuuuukt ”ja vi får se när jag börjar jobba” om föräldraledigheten och planer och så utan att typ verka ta in att för varje ojoj jajaja det blir braaaa så är det jag som får ta slacket. Och min arbetsgivare. Och att hans ”jamen jag måste ju känna in stämningen”-tjafs blir rätt mycket ”mitt jobb är viktigare än ditt jobb” när en kokar ner det. Och ja nä det var INTE läge för honom att 1) avbryta efter att själv ha haft en trettio minuters monolog om hans dags fantastiskhet samt 2) ta den egovinkeln och toppa det med 3) fråga noll frågor om BVC, Nils mående eller hur det gick för mig på återbesöket på MVC. Detta genererade naturligtvis att jag nu är sur, känner mig osedd och oviktig samt är PMS-gråtig. Och jag har noll fkn lust att sätta mig ner och lugnt och stilla förklara VARFÖR jag är sur/ledsen på ett konstruktivt sätt samt också vara den vuxna och hantera ”men det var inte så jag meeeenade” utan att tappa det. Går istället runt med tårar bokatavligen i ögonen och hatar honom i tysthet vilket är noll konstruktivt och känns bajs.

Att be om ursäkt 101

Okej, på förekommen (inte här ofc, ni är ju bäst) anledning kommer här ett litet tips från mig till omvärlden när det gäller det här med att be om ursäkt.

EN BER INTE OM URSÄKT FÖR ATT DEN ANDRA HAR BLIVIT LEDSEN! EN BER OM URSÄKT FÖR ATT ENS HANDLINGAR LEDDE TILL ATT NÅN BLEV LEDSEN.

Okej? Phu. Oklart? Okej men vi säger så här: jag kommenterar nånting eller gör nåt som gör att nån annan blir ledsen. Jag inser mitt misstag och/eller känner mig som en Dålig Person™️ och vill be om ursäkt. Vilket av nedan är en ursäkt och vilket lägger återigen skulden hos den ledsna?

1) Jag ber om ursäkt för att du tog illa vid dig.

X) Förlåt för att jag sa/gjorde så. Jag förstår att du blev ledsen och även om det aldrig var menar att såra skulle jag aldrig ha gjort/sagt så.

2) Jag menade inget illa, förlåt.

X. Det är X som är rätt. 2 kan vara lite mer rätt, men helst inte och 1 ba nä.

While we’re at det här pekpinnandet: det heter ”jag beklagar förlusten” inte ”jag beklagar sorgen”. Ni ser skillnaden va?

Ps. Ovan är en av våra topp tre-grälanledningar hemma. ”Jag menade inget illa” är Andreas go to-ursäkt. Och det är ju det som är grejen: ofta MENAR en ju inte att såra nån annan. Dom flesta tror ju (på sitt sätt) att saker görs/sägs i välmening eller bara tänker inte (rätt). Men handlingen/orden är ju likt förbannat gjorda och om dom sårade när det inte var meningen, ptja men då ligger ansvaret och därmed ursäkten hos den skyldiga. Ds

torsdag, januari 4

Vardag

Idag har vi varit och tittat till lelle radhuset igen. Dom höll på att jobba därinne så jag förstår inte riktigt vad det är som ska ta till tredje kvartalet i år innan det är klart men men. Vi har iallafall, på inrådan av vår mäklare, bestämt oss för att sälja innan nya amorteringskravet kommer 1 mars. Jag har mailat byggföretaget vi köper av för att försöka få till en lite mer detaljerad tillträdesplan och därmed kanske kunna matcha till- och frånträde men vi kan väl gissa att det kommer bli ett glapp däremellan, inte till vår fördel. Jag tror inte så himla många är sugna på att köpa i mitten av februari och flytta in i september liksom. Aja, den dagen den sorgen. Hellre mer pengar på fickan och slippa oron för vad som händer på Stockholmmarknaden när väldigt många kommer tvingas till en extraamortering på 10 000 kronor per lånad miljon och bo i en kappsäck ett tag. Mäklaren mailade idag och föreslog fotografering innan 24 januari såatteh nu behöver vi väl se till att få det snyggt och iordning här hemma. Andreas har gått ut starkt med att rensa garderoben och vi behöver rensa både källar- och vindsförråden för att få plats att förvara det vi faktiskt vill ha kvar istället för en miljard sampleskor från mitt jobb, gamla stolar, trasiga lampor och annat bös som finns där. Ska jag vara ärlig vet jag inte vad som finns i förråden för det är Andreas territorie. Nej, inte för att han är snubbe, men för att han är en jävla hoarder och jag får total PANIK av all skit han har tryckt in där. Om nån tvivlar så vet jag for a fact att det till exempel står trasiga tavelramar, tomma CD-fodral, EN fotbollssko och ett foto på när han hånglar med nån tjej (?) för det var grejer jag trodde vi rensade bort från hans lägenhet men som visst smög sig in hit. Jag var ej nöjd tjej när jag upptäckte det.

Ja, iallafall. Vi ska göra iordning här hemma. Jag vill köpa fina grejer på rean, men tänker att vi ska vänta in stylisten som kommer nästa vecka och höra vad hon tycker/vill ha. Så nu sitter jag mest i soffan och glor och väntar på mailsvar från mäklare och Besqab och Nils sover och Ellen går omkring och pratar och grejar. Hon är asbra på att roa sig själv och leka med olika grejer faktiskt. Det är så skönt.

tisdag, januari 2

Life hack semester shortlist

1) städa alltid innan du/ni åker. Packa så mycket som möjligt dagen innan för att undvika tietusen icakassar med obestämt innehåll (Andreas go to-strategi som jag HATAR = ofrånkomligt börja semestern med bad feeling-gräl)

2) ta med reseproviant. Choklad har aldrig haft en dålig effekt på vare sig ens eget, ens partners eller hangry vänners humör. Funkar även som humörshöjare på barn.

3) beställ alltid hämtmat första kvällen hemma efter semester. Om inga barn: känsla av att förlänga semestergöttet. Om barn: men ORKA packa upp och laga mat och hantera åktrötta ungar samtidigt som inte hela semesterlugnet ska försvinna in i ett mörkt mörkt vardagsmål

2) Förbeställ mathem/coop/ica/valfri hemleverans av matvaror ett säkert antal timmar efter hemkomst. Igen, vem orkar gå och handla efter restid/uppackning/semester? Ingen.

Med vänlig hälsning,
Har precis käkat La Neta och packat upp veckans mat. Alla är sams och ingen skrek.

söndag, december 31

Mina barn sover. Jag sitter i hörnet på pappas enorma röda soffa precis mittemellan dom. Den ena inlindad i typ tre filtar, varm som en kamin, och den andra utfläkt med tröjan uppdragen och bar mage. Den ena yvig, sprudlande och alltid på. Den andra försiktigt nyfiken, iakttagande och lugn. Den ena mörk, den andra ljus. Bägge nu stilla med djupa susiga andetag. Jag har gjort dom här. Jag vill stå på ett berg, längst ut på en klippa och skrika JAG HAR GJORT DOM HÄR! Att vara deras mamma är en mjuk bomullsbädd är en piskande vind är en vrålande orkan är en böljande lavabädd är oändligt.

lördag, december 30

Året som gått 2017

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Alltså det har ju inte direkt varit det mest händelserika året sett till händelser utom familjen, men jag födde barn medelst kejsarsnitt. Det har jag aldrig gjort förut även om jag önskar att jag hade varit smart nog att stå på mig om det även första gången.

Höll du något av dina nyårslöften?
Måste kolla om jag hade några...eh jaha ”jag ska börja gilla min kropp”. Uhm typ? Mer än innan iallafall. Jag kan titta på mig själv i spegeln när jag är naken och kanske inte känna WOWSIE men iallafall ett ah well, en kropp är en kropp är en kropp större delen av tiden. Att få två barn på kort tid som tjock skapar inte direkt aftonbladets superkropp trots att den verkligen är en sådan, egentligen. Ville tydligen också ha ensamtid och en redig fylla. Ensamtid gick ju rätt bra iom att jag jobbade men en redig fylla fuckade ju ur redan i januari när jag blev preggers.

Kommer du ha några nya för nästa år?
Alltså jag tyckte gilla min kropp-grejen var bra så vi fortsätter på den. Sen ska jag begränsa mitt godisintag till då och då och njuta av det istället för att länsa skåpen varje kväll come eight o’clock i nån form av MÅSTE HA SOCKER GE MIG SOCKER-hets. Skulle faktiskt vilja börja träna också men ja nä det kommer ju förmodligen inte hända pga livet osv.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Japp, fyra kompispar. Också vi dårå.

Dog någon som stod dig nära?
Alltså så makaber fråga det här, men nej och let’s keep it that way.

Vilka länder besökte du?
Spanien. Charterfest på Mallis pga småbarnsförälder.

Är det något du saknar 2017 som du vill ha 2018?
Mja, nä jag vet inte. Mer tid kanske? Men det kommer ju inte hända. Skulle vilja ta mig mer tid att läsa och kunna behålla koncentrationen. Vill också ha en redig fylla med Andreas sans barn.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas och varför?
18 oktober pga då kom mitt ljuvliga barn till världen helt frisk och gosig och alla mina worries försvann.

Vilken var din största framgång 2017?
Framgång och framgång men att vi fick ett barn till slår väl det mesta? Och att jag och Andreas är ett förjävla bra team som är rätt bra på att ta tillvara på och liksom njuta av vardagen. Känns som en bra grej med tanke på att Livet Med Barn (TM) består av ca 250% vardag.

Vad är du mest nöjd med?
Ahmen se ovan. Barn, man, att jag ändå var rätt glad under graviditeten. Att förlossningen blev så bra.

Största misstaget?
Jag vet faktiskt inte. Inget? Tycker det har varit ett bra år.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nope. Nu håller vi det så, okej?

Bästa köpet?
Uhm, vet ej. Har inte köpt så mycket grejer i år faktiskt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, blöjor och räkningar. Så spännande. Och Mallisresan förresten, om vi tänker enskilt köp.

Gjorde något dig riktigt glad?
Allt? Nä, men alltså det har varit ett riktigt bra år på glädjefronten. Jag har haft kul på jobbet. Ellen är en fantastisk liten person och Andreas och jag har hängt mycket och kunnat prata med varandra trots småbarnsgrejen.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2017?
Fan typ inga? Astrid Lindgren-sånger, babblarna och diverse ledmotiv är ju knappast nåt att skriva hem om. Jag lyssnar sällan på musik, eller nåt alls faktiskt. Jag föredrar tystnad framför allt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Så så mycket gladare. Jag känner mig som mig själv igen. Det är härligt.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Jag vet inte? Umgåtts mer med folk kanske? Läst mer definitivt.

Mindre?
Hängt tvätt. Tyvärr oundvikligt pga är vuxen och då måste man.

Hur tillbringade du julen?
Hos pappa med Andreas och barnen (haha, barnEN) samt min morbror och hans son.

Hur många one-night-stands?
Kanske borde ta bort den här frågan eftersom jag planerar att aldrig mer ligga med nån annan än min man. Det var liksom över fem år sen jag hade mitt sista engångsligg.

Hur många nobbade du?
Samma här kanske? Är liksom inte i situationer där jag behöver nobba nån längre.

Favoritprogram på teve?
Öh, dumglor så mycket så det är svårt att säga. Men Escape to the country går ju hett hemma tillsammans med alla andra brittiska bygg-köp-renovera-program. Började även kolla på Blacklist (yey!) men i övrigt är det gamla trotjänare som På spåret, Game of Thrones, Designated Survivor, Modern Family bla bla bla.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nä. Alltså jag hatar inte människor.

Bästa boken du läste?
Jag läste typ tio böcker i år varav fem var Camilla Läckberg och dom andra diverse topplisteböcker för att bredda mig. Alla utom Läckbergs böcker tråkade ut mig enormt så jag säger hennes bok ”Häxan”. Ska ta tag i läsningen 2018 *lovar*.

Happ, då var vi klara. Jag har inte sovit ordentligt sen typ hösten 2015 men känner mig lyckligare än nånsin. Jag vill fortsätta vara gift med Andreas. Jag tänker inte vara gravid ett år till. Okej nu vaknade hostan hostansson här.

Gott nytt år på er allihop!!

söndag, december 24

God jul!

Vi har haft en fantastisk dag. Jag säger det både med en stor glädje och ganska stor lättnad. Att ha jul efter mamma är liksom...svårt. Och fast både pappa och Andreas hjälper till så hamnar mycket på mig. Kanske för att det känns viktigt, eller är viktigt för mig, att bibehålla julen som den var så gott det går. Kanske för att jag är tränad att se vissa saker som verkar gå männen i min familj (bless their souls) helt förbi. Kanske är det en personlighetsgrej. Alltså jag menar inte alls att gnälla om ojämställdhet för Andreas drar verkligen sitt lass, men det är ju min familj mina traditioner mitt hem och utan mamma som alltid har drivit allt så är det jag som står där och planerar och delegerar och fixar. Och pre-kids har det nästan enbart varit roligt och förra året hade vi bara en unge och min syrra var också hemma men med Skrällen på sjukhumör och en till bebis har julkänslan här mest varit MEN HERREJÄVLAGUD KAN JAG FÅ EN SEKUND IFRED?! Men kanske tack vare arbeit machts frei-planeringslistan och mest på grund av att jag helt enkelt bara sänkte ribban och sket i om dukningen var pinterestvänlig, att vi hade tända ljus och att det var bortdukat och städat i köket när vi delade ut julklappar så har det inte ens känts det minsta stressigt. Plus Ellen har varit rakt igenom LJUVLIG hela dagen och Nils har sovit eller legat och flinat nånstans. Alla vuxna åt mat varm (!) tillsammans (!!!!). Maten blev svingod, min bestod till 70% av vegetariska grejer (vegetarisk ”sill” på inlagd aubergine, smörstekt brysselkål, rödkålssallad med äpple och broccoli med dressing på clementinjuice, sumak och chili, surkål och gravad avokado). Så jävla gött. Blev inte ens svimmätt. Fick superfina julklappar av Andreas, ett armband från Skultuna och matchande läppstift, läppenna och nagellack från Chanel. Jag älskar honom för att han har ansträngt sig för att hitta nåt som glädjer mig i vardagen. Nu sover alla och jag sitter i soffan med Nils vid fötterna och slökollar på En prins i New York och för-kollar reaprylar.

God jul på er allihop! Hoppas ni hade en minst lika mysig dag som vad jag hade!

onsdag, december 20

Friskstugan

Skrällen är frisk (-are) nu, halleluja (har ALLTID trott att det heter halleluLja och är nu sur varje gång jag skriver det ordet), och förutom att hon typ vill gå och lägga sig klockan fem (vi lägger henne åtta) och att hon fortfarande är sjukt lättkränkt så har det def-o varit en mycket bättrw dag idag. Hon pratar iallafall oavbrutet och härmar precis allt vi säger och sätter ihop ord till egna meningar och blir så stolt så stolt när vi förstår. Jag kanske fattar 80% av det hon säger, Andreas gissar att han förstår 45% och pappa kanske fattar 20, men det blir bättre och bättre varje dag. Allas vårt nya favoritord är iallafall hallon hannón och helt i kombination med det urgulliga meeera. Ida ha meeeeera hannón mamma?! Ja, hon kallar sig själv för Ida (när hon inte är katten Gittan vill säga). Ja Nils då? Han verkar ha kommit ur sin senaste faaaas och kom ur den som en babblig liten sol. Han älskar all form av luftventil/fläktfilter, att höra oss prata och "Det var en gång"-trollsången. Och han hatar att älska sin napp. Andreas beskrev det oerhört träffande häromdagen med ett kommer du ihåg när facebook hade relationsstatusen it's complicated?Det är Nils relation till sin napp.

På tal om jul då så har vi gjort en lista på det som ska ordnas innan jul men idag blev vi också tvungna att göra dagsscheman för varje dag fram till jul. Och tvungna för att jag känner mig så O-ER-HÖRT stressad över att vi typ inte hinner nånting på en dag, att Ellen blir understimulerad (och därmed rätt vidrig i sin gnällighet), Nils blir bortglömd och allt kvar att göra i panik på julaftons morgon. Så dagsschema it is. Regeln är för övrigt att den som nattar lagar middag och den andra lunch. Imorgon ser det t ex ut så här:

Nattningar: Andreas
Förmiddag: åka till mammas grav plus blommor, titta på djuren med Ellen
Lunch: grönsakssoppa med varma mackor (Linn)
Eftermiddag: baka pepparkakor och göra julgodis, göra vegetarisk sill
Middag: Ernst-kyckling med ris (Andreas)

Vissa kanske blir helt GAPANDE MUN-EMOJI och ba eh okej och det där är ostressande?!!! Ett fkn schema på ledigheten?! Men alltså om vi inte skulle göra en lista, om vi inte skulle göra ett schema så hade typ 80% hamnat på mitt bord tillsammans med ungefär 250% av oroandet. Jul är ju en jävla jämställdhetsfälla och jag (viiii, Andreas är med på tåget) vägrar acceptera men det är inte så viktigt för mig såatteh...-grejen. Får ju givetvis smärre hjärnblödningar av plötslig ilska pga diverse småsaker ändå, men jag slipper iallafall ha axlarna ovanför öronen och huvudet fullt av snurr och maggropen fullt av dåligt samvete. Nu blir det förhoppningsvis lugnt (hahahahaha vi har två typ bebisar) och mysigt stället för *biter ihop* *martyrgör allt* *googlar skilsmässa* *kastar julklapparna*


Såatteh, nån annan survivalstrategi så här i juletider?

Åh! Firade för övrigt att Andypants signade ett nytt jobb idag. Från och med 9 januari är jag ensam med Nils på dagarna och vi går in i den ljuvliga perioden med tre inkomster (han tog en jävligt bra/lång deal på sitt förra jobb som har gett oss tre månaders ledighet ihop samt en massa extra stålarz). Hurra hurra hurra!

måndag, december 18

Jaha så dryga tre veckors förkylning hos samtliga har nu (eventuellt) kulminerat i magsjuka. Ellen har haft feber sen i lördags, 39-graderish igår och typ inget idag men hon vill äta ungefär ingenting. Igår kräktes hon framför teven men vi tänkte att det var febern plus slemmig utlöst av att hon satte i halsen. Plus hon verkar ha skitont i munnen och har inte mindre än tre kindtänder på väg igenom. Bajsade gjorde hon i fredags och sen, äntligen, i förmiddags och vi ba phew! Sen kom laddning två här under eftermiddagen och euw! och nu spydde hon vid läggdags när hon fick mjölk. Inte hysteriskt men ändå ett ynkligt näj och sen kräks på pyjamas och snutte och i sängen.

nä mamma pillde dä mamma tåtta dä mamma? Ja, älskade vännen, vi torkar där.

Så svårt att veta om det är magsjuka, grejen att hon inte har käkat nåt sen i fredags (förutom lite mjölk några gånger per dag) och åt oliver och drack ramlösa och fick alvedon (motvilligt). Plz håll tummarna för det senare så vi slipper smitta Nils, två månader dagen till ära. Andreas som är immun mot magsjuka ska sova i ett annat rum med honom inatt just in case, men frågan är om det hjälper, should the shit (literally) hit the fan.

torsdag, december 7

Haha, där fick jag för det. Ligger i soffan 01.25 eftersom Nils verkar ha nån form av magknip och bara sover ovanpå mig på mage och skriker helt hjärtskärande så fort jag försöker lägga ner honom hur tungt han än sover innan. Jag har fått nån form av eksem på knäna och armbågarna och det kliar NÅT SÅ INNI, givetvis som mest nu när jag inte kan klia tillbaka. Och jag är förkyld och hostar hela tiden.

onsdag, december 6

Nils sju veckor

Oh my lord vad tiden går fort! Nu, eller imorgon om vi ska vara petiga, är vårt yngsta (och sista?) barn redan sju veckor. Vi var på BVC igår och han har sprängt 5 kilos-gränsen och sträcker gärna ut sig i hela sin 60-centimetersprakt. Det känns som om han är så mycket större än Ellen vid samma tidpunkt men det skiljer ju inte mer än ett par centimetrar och några hundra gram. Bebisversion 2.0 är en ren fröjd att ha med att göra. Vi som trodde Ellen var en lätt unge kollar nu på varandra och ba eh eller? Den här vaknar en (1) gång på natten, somnar vid tio på kvällen och förutom ett morgonmål vid sjusnåret sover han gärna till nio-halv tio. Sen är han vaken en stund, ligger och jollrar och ler och petar och kollar och sen somnar han om. Han började svara när vi pratar med honom häromdagen och igår satt vi en halvtimma på köksgolvet och konverserade om olika ting (jag sa ooooh och aaaaah och han log och sprattlade t ex). Den här versionen är också himla smidig i att han somnar så fort han blir vaggad, sitter i babysitter som gungar, åker vagn eller sitter i bilen. Han käkar kanske dubbelt så mycket som Ellen gjorde i samma ålder, eller så känns det bara så för att han käkar dubbelt så mycket fast hälften så ofta? Han sover iallafall betydligt mer än vad Ellen gjorde. Hon sov ju aldrig mer än 30 minuter åt gången förutom nattetid. Den här kan ju sova typ en hel dag ibland och sen ändå sova helt okej på natten. Gud det är så lyxigt.

Älskar förresten att flaskmata. Har jag sagt det förut? Det borde jag ha gjort men om jag inte har det: det är fantastiskt. Jag tyckte ju det med Ellen också men då strugglade jag så mycket med liksom mammabilden och "allas" syn på flaskmatning och att inte vara en bra mamma och en massa annat så jag kände inte samma MEN HERREGUD VARFÖR GÖR FOLK ENS NÅT ANNAT?! som jag gör nu. Obs obs obs! Bryr mig givetvis inte om hur andra matar sina barn. Bara alla mår bra så kör på! Nu är jag ju tämligen säker på att flaskmatandet räddade mig från en förlossningsdepression förra gången och ja pkej nu hade jag väl inte blivit deprimerad men fy fan vad mycket surare och bittrare och mer missunnsam jag hade varit mot Andreas om jag hade ammat. Vi kan väl helt enkelt konstatera att jag är för lat för att amma. Jag vill få sova hela nätter. Jag vill kunna lämna hemmet som det passar. Jag gillar att det tar typ tio minuter och vi har en mätt och nöjd bebis. Aja det om det. Kan prata mig precis lika hes om kejsarsnitt för MMMM KEJSARSNITT HJÄRTA HJÄRTA. Fan vad ljuvligt det var.

Okej tillbaka till Nils. Eh har inget mer att säga. Han är ljuvlig. Han är liksom vacker på nåt sätt. Det är nåt med ögonen och sättet hans leende går genom hela hans kropp. Älskade älskade unge. Om kärleken till Ellen var mer av en krypande lavin så är den här lika självklar som att andas. Givetvis var det han där inne. Det var alltid han som var menad för oss.

måndag, november 20

Jag hatar egentligen när folk som bloggar ursäktar sig för att dom inte bloggar eller säger hur gärna dom vill blogga men..., men alltså jag tänker blogg typ tusen gånger om dagen men det är så mycket svårare att få ner nåt vettigt i mobilen när jag bär en unge på den andra armen eller jagar nån eller diskar eller plockar eller alla andra vardagssaker. Jag vet ju att ni är ett gäng som fortfarande håller koll här och jag gillar ju verkligen mediet och att få skriva av mig men det känns som att det är mest jaha hejhej det här gör jag/har jag gjort hejdå nuförtiden och det är ju rätt tråkigt, is it not? Med risk för ett helt tomt kommentarsfält, vad VILL ni läsa? Fem gånger om dagen korta små tankar-blogg? Fler inlägg om föräldraskap? Mer om jobb? Om relationer? Bara as is? Har ni några önskemål får ni gärna vädra dom här.

In the meanwhile: Det har varit helg, igen. Det känns som att det är helg jämt. En del av mig älskar att vara hela familjen och en annan älskar när det är måndag och Ellen återigen kan bli underhållen på förskolan och inte springer runt här hemma och fejkgråter av oklara anledningar. Eller hon har väl nån anledning typ vill sätta på sig skon, skon trillar omkull eller vill ha en flaska mjölk, får bara smoothie eller vill gå naken, måste ha pyjamas eller nåt annat vettigt. Jag vet att man inte ska skratta åt barn när dom gråter, men alltså hon går och ställer sig framför spegeln och tittar på när hon skriker och provar olika skrik och miner så det är lite omöjligt att ta henne på allvar. Hon har börjat prata också och testar att sätta ihop ord och härmas hela tiden. Det är svinroligt. Och hon har lärt sig att räkna till fyra eee tåå tee hura så nu vill hon att vi ska räkna ALLT. Det funkar som avledning när hon fejkgråter också så det är lite av en win.

Barnet det yngre verkar på väg in i sitt första utvecklingssprång för han äter som en galen och vill bara bara bara bara bara vara i famnen. Igår sov han i tiominutersintervaller typ hela dagen och på kvällen var jag så trött (på honom) att jag typ kastade honom i famnen på Andreas när han kom ut efter att ha nattat Ellen och gick och lade mig halv tio. Sen vaknade jag inte förrän barnet vaknade SVINHUNGRIG vid tretiden, ja alltså Andreas lade honom i sängen (har sån där bedside crib) när han gick och lade sig, och nästa gång kvart i sju. Gillar ju den uppsidan på det här dagvakandet, men gillar inte dagvakandet så mycket när det pågår. 

Jaha, nu vaknar han och är hungrig igen. Vi hörs!

lördag, november 11

Balansen

Idag skulle jag hugga av en arm för att vara singel och bo i min gamla lägenhet och ch ha ingen att ta hänsyn till. Ungjävlarna var vakna hela natten, den ene tog vid där den andre slutade. Andreas har snarkar och går omkring och har början av en man cold. Seriöst, vad är det med män och det här konstanta känna efter:andet? Om jag sväljer hårt har jag nog lite ont längst bak i halsen. Ba ok, men svälj inte hårt då eller ba suck it the fuck up. Gud, det finns inget INGET som tar fram min sämsta sida som när Andreas är sjuk. Jag är på allvar världens sämsta partner i förkylningstider. Går mest och är svinförbannad över hostande, nysande och snorande och tycker skitsynd om mig som måste stå ut. När jag själv är sjuk vill jag dock bli ompysslad och omstoppad och få allting serverat. Så vidrigt beteende. Jahapp, nu vaknade Monstret Den Yngre.

fredag, november 10

När jag stod och vek tvätt för en stund sen, en fredagkväll cirka halv åtta på kvällen, så kom det över mig hur tacksam jag är för att jag fick barn just nu i livet och inte när jag hade tänkt/trott/planerat (26 år, min trodda "vuxenålder" sen tidiga tonåren). Så mycket ångest jag har haft över det här med barn, så mycket längtan. Tänk om det blir för sent? Tänk om det inte blir? och det är lätt att romantisera bakåt när en vet hur det blev men OJ vilken annorlunda mamma jag hade varit om jag hade blivit förälder för åtta år sen istället för för ett och ett halvt. Vad jag hade varit mer kategorisk, mer stressad och trängt bort mig själv som person till förmån för den här rollen eller tanken på rollen som mamma. Istället zenlikt lugn framför tvättstället en fredag. Ett glas champagne i fåtöljen i hallen med Nils i knät och Ellens fredagsdiskolista från telefonhögtalaren. En man i skjorta och skitfula vita stadiumshorts. Kräksfläckar på axeln och för stora gravidtrosor, nya tvågraviditetstuttar och levererad mat. Manana manana det löser sig vem bryr sig? Hela min värld ryms på en virkad matta från Ikea.
Idag var hela familjen på BVC. Den stora för att få MPR-vaccin och 1,5-årskontroll och den lilla för att vägas och mätas och inspekteras. Bägge två ligger perfekt på sina kurvor, himla A-barn hehe. Ellen imponerade sköterskan med sitt skillset och avslutade med att själv blåsa såpbubblor (vi hade ingen aning om att hon kunde det för hon typ började blåsa på maten i förrgår) och sen fånga bubblorna en efter en och lämnade sköterskan stammandes eh ja haha, vi har aldrig sett entt barn blåsa bubblor själv på ettochetthalvtårskontrollen vilket givetvis fick föräldraparet att känna stark STARK winning. Och ja, jag skulle givetvis älska min unge även om hon inte var briljant men det är roligt att hon är så vetgirig och gillar att show off. Nu sover bägge ungarna, jag slösurfar och Andreas förbereder raggmunk vi ska käka till lunch så fort Skrällen vaknar. Livet ger och livet ger här just nu.

lördag, november 4

Hej från tvåbarnslandet

Jaha, 17 dagar som tvåbarnsmorsa då. Vi är hos pappa. Jag sitter i den gigantiska röda hörnsoffan på nedervåningen med en sovande bebis på en kudde mellan mina korslagda ben. Jag lyssnar på playlisten vi gjorde till förlossningen och tittar ut i trädgården. Gräsmattan är grön och full av löv och mitt på springer en blond unge, sådär pingvinigt som små påbylsade barn gör. Hennes pappa står och pekar på nåt och hon skrattar. Jag spökhör det nästan in hit för ingen ser så lycklig ut som vad hon gör när hon skrattar. Jag vaknade imorse av att Ellen klappade mig på kinden och sjöng Imse vimse spindel och på min andra sida låg Nils invirad i sina älskade filtar och sov ljudlöst. På måndag fyller jag 34. Andreas frågade vad jag önskar mig i födelsedagspresent och det enda jag kände var inget. Jag önskar mig ingenting. Jag har allt jag någonsin drömt om.

fredag, oktober 20

Han är här nu!

Han är här nu, vår son. Han kom vid tvåtiden i onsdags till tonerna av Morning had broken (operationsteamet utsåg oss till Dagens DJ pga bäst playlist. Den torra narkosläkaren dansade till och med lite där han stod på sin övervakarposition *winning*) och sitt eget illvrål och han är givetvis alldeles ljuvlig. Nä, men på riktigt så är han faktiskt så sjukt fin och igår var han vaken och låg och plirade större delen av dagen och nu har han sovit sen niotiden igårkväll med femminuterspauser för att svepa en flaska och somna om. Det är sån skillnad den här gången så det går nästan inte att beskriva. Dels i själva förlossningen som var magisk fantastisk härlig och helt seriöst varför förlöser man inte alla barn medelst snitt?! Och dels för att vi inte är förstagångsoroliga utan mer jaja, såja kom här vännen så fixar mamma/pappa. Vi har rätt bra koll på hur en matar med flaska och hur en gör med napp och hur en byter blöja (ah, well Andreas har koll. Jag har bytt två blöjor och han dom andra...tjugo? Gawd vad den här ungen bajsar!) och har ju inget som helst trauma att bearbeta den här gången så allt ba flyter på och är lyckliga lugna gatan. Vi fick vår revansch eller upprättelse eller belöning.

Jag mår också bra. Är förvånad över hur o-ont det gör jämfört med vad jag hade förväntat mig i och med alla "återhämtningstiden/smärtan är värre vid snitt"-faktarutor och så är det liksom more or less samma som vid Ellens förlossning som ändå var rätt mild mot mig rent fysiskt. Alltså det är ju inte direkt skönt och att sätta mig upp/ställa mig upp känns ju definitivt men det är ju mer som andra dagen efter att ha gjort ett vidrigt corepass för första gången på fem år typ. Vi är nog good to go om vi vill åka hem i eftermiddag/kväll men jag vill känna mig trygg i att det 1) känns bättre än igår 2) stabilare att gå i/ur säng eller soffa och 3) att magen kommer igång först.

Jag längtar ihjäl mig efter Skrällen, men bebisbubblan här på 73:an är rätt gosig den med. Nä, nu ska jag väcka Andreas och se om vi ska ge barnet mat. Eller barnet och barnet, Nils heter han ju. Vår fina ljuvliga rara gulliga starka härliga unge.

tisdag, oktober 17

Kejsarsnittade tipsare: se hit!

Jaha, idag skrivs vi in på SöS för bebisleverans på torsdag (får åka hem emellan). Det kommer alltså bli ett planerat kejsarsnitt trots mina domedagstankar och mentala förberedelser för motsatsen. Eh, såatteh hur tänker jag nu? Lider fortfarande av overklighetskänslor kring det här tvåbarnslivet, som att jag inte förstår att det kommer ett barn till eller typ inte vill förstå vad vet jag? Gnydde lite till Andreas igår om att jag är rädd att jag inte kommer gilla Nya Bebin och bara vilja lämna den och åka hem till Ellen skrällen istället. Är också rädd för att den inte ska vara frisk, att jag ska spy av narkosen (eller vad man nu kallar det när man är vaken), att jag inte ska fatta och kunna ta in trots att jag får vara med den här gången och typ att livet ska gå från fantastiskt till bajsmacka. Ja, jag försöker pepptänka istället men alltså VI FÅR ETT BARN TYP INOM 36 TIMMAR, IT'S SCARY STUFF YO.

BB-väskan är typ färdigpackad (ca 2 miljoner färre grejer den här gången), den bärbara högtalaren är laddad, playlisten iordning och champagnen är på kylning. Tar f ö med både med och utan alkohol, har viss gissning att champagne och morfin kanske inte är en toppenkombo, men DAMN IT om jag inte får mitt bubbel den här gången. Vad behöver jag (vi) mer? Ni som har fått planerade snitt, vad var era absolut bästa grejer/upplevelser/pepp? Allting som är positivt är så himla himla välkommet just nu!

Tack på förhand!

fredag, oktober 13

Är för övrigt så svullen nu så jag fucking snarkar även när jag är vaken. SNARKAR?! Alltså fattar ni? Stod i en butik och betalade och pratade med expediten häromdagen och plötsligt hör jag mig själv snarka till. Gjorde det alldeles nyss också och sen gjorde jag det igen strax efter. Är _så redo_ att få tillbaka (nåväl) min kropp igen. Få på mig fler än ett par skor. Sluta missbruka nässpray. Sova på mage (!!!!!). Mmm...inte gravid mer within reach.
Ikväll kommer min syster. Eller inatt kanske hon kommer. Jag kommer inte veta för jag kommer sova, men imorgon när jag vaknar så kommer hon ligga där i extrasängen i hallrummet och snusa och sen får jag ha henne här till NÄSTA SÖNDAG! Woho! Hon är live-in nanny ihop med pappa som ansluter på tisdag ifall nåt skulle dra igång samt även ifall saker och ting går som planerat. För nästa vecka vid den här tidpunkten kommer vi ha en bebis på utsidan magen. GAAAAAAAH! Vi var på sista kontrollen hos barnmorskan idag och hjärtljuden var PERFEKTA! och mitt blodtryck likaså och hon trodde absolut inte det kommer en bebis under helgen. Jag hoppas hon har rätt för det vore lite gött att få några lediga dagar innan småbarnskaoset. Inte för att jag kan göra så himla mycket för jag får så jävla mycket sammandragningar när jag rör mig och är typ helt öm eller whatever i musklerna/livmodern/nåt snipprelaterat men ligga på soffan och vagga till köket är ju också att vara ledig, no? Gjorde min sista officiella dag på jobbet igår, stressade hem för att fixa lite annat akut och satte mig skitsur i soffan vid typ tio på kvällen. Avslutade med att skälla på Andreas och använda väldigt förminskande men sluta vara ett offer och skärp dig till exempel. Tycker typ liiiiite att jag hade rätt och att han bara borde ha tuggat i sig det med ett javisst älskling, förlåt! men eh jag var rätt svinig så jag har förståelse för att han tillslut tröttnade och gick och lade sig medan jag satt uppe och surade och kollade på fyra avsnitt Nashville till mittinatten. Aja, efter att han lämnade Ellen på förskolan imorse blev vi sams, drog till barnmorskan och sen shoppade vi finkläder till ungarna (PLURAL! WAAAAH!) för att jag var på unnhumör och seriöst det går inte att unna sig typ nåt fint till sig själv när man är tusen veckor preggers och ska ägna kommande vinter i mysbrallor och mjuka kläder och soffhörn. Vi avslutade med en lunch på Primo ciao ciao och pratade om livet och sen hämtade vi världens gladaste unge på förskolan klockan två. Nu gör dom pastasallad i köket och jag halvkollar på engelska antikrundan i soffhörnet jag har abonnerat sen fyrasnåret. Det blir bra det här.

tisdag, oktober 10

Jag har en massa saker jag vill skriva om men det är svårt att börja på nåt sätt. Jag vill skriva om det här med att ha barn och hur vi gör och så där. Inte för att det är det bästa eller enda sättet men för att jag tycker det är intressant hur andra gör och varför så då kan jag väl bjussa lite på hur vi gör tänker jag? Jag vill skriva om min man och vår relation och mitt jobb och föräldraledighet och en hel massa andra grejer men...nåt har fastnat. Det enda som kommer upp nu är mitt hat mot all things "mamma"-relaterat. Mammagrupper, mammayoga, mammahjärtat, mammaallt. Uäääh, även om det säkert är supergivande för vissa så får bara mamma-epitetet mig att slå bakut. Mammahjärtat? Alltså really? VAD ÄR DET SOM GÖR ATT JUST MAMMOR HAR EN ANNAN SORTS EMPATI? Lägg av ba. Åh gud, nu när jag ändå är igång så kan vi ta upp mitt andra absoluta hatord sötnöt. Söt. Nöt. Blir provocerat på nåt sätt men kan inte riktigt förklara varför. Sötnöt? Huööh.

Jaha, vad stör ni er på då? Vad triggar era taggar?

söndag, oktober 8

Ingen bebis i sikte, hoppas vi

Ytterligare tio dagar närmre dagen vi blir tvåbarnsföräldrar. Jag har fortfarande jättesvårt att ta in det, men visst kommer det små, korta snippets av minnet av en liten, fjunig och orimligt mjuk hjässa mot mina läppar. En lätt och varm kropp på mitt bröst. En pysande vulkan av känslor. Vi ska alltså dit, igen?

Hade sammanfattningsmötet med barnmorskan på MVC i torsdags. Hon är så himla bra för mig. Så sjukt pepp, men inte alls på ett mjukt och yogalikt sätt, utan mer rättframt och effektivt. Sammanfattade väl graviditeten på typ två meningar. Frisk och hälsosam andraföderska med okomplicerad graviditet. Och om födelseln Förväntansfull med respekt för operationen som sådan. Och well, ja jo alltså så kan man väl säga? Berättade om mitt nojande lately; rädslan att nåt ska hända bebisen, att förlossningen ska dra igång och gå för fort, att jag inte ska fatta förrän det är för sent. Då tog hon av sig sina glasögon och tittade mig stint i ögonen och sa att hon tycker att det är ett himla normalt nojande och att det glädjer henne att höra att det oroas lite lagom för det tyder på en väl fungerande anknytning och ett brett känsloregister. Sen sa hon att allt kommer gå bra och att det oavsett om det startar spontant eller inte kommer bli kejsarsnitt helt garanterat så den bollen kan jag släppa nu. Och jag tror henne. För hon inger mig det förtroendet. Det är fint. Och skönt för igår var jag rätt säker på att nåt höll på att dra igång för jag hade så mycket (i mina mått mätt) sammandragningar även när jag vilade och dom kom mer eller mindre regelbundet, om än glest, i ett par timmar. Att jag nån timma tidigare gick på stan med Ellen och Andreas i två timmar och vankade så det kändes som att ungen skulle ploppa ut direkt hade jag ingen större tanke på. Nåväl, det kom inget barn och jag sov som en sten i elva timmar efteråt och har inte känt ett jota idag.

Jag är redo för att föda nu rent mentalt men jag är inte redo att släppa allt i panik och lämna Ellen. Igår funderade jag mest på huruvida jag, om nåt skulle sätta igång, kanske skulle ta och åka in själv så Andreas kunde stanna här tills pappa hann upp. Det är givetvis en helt orimlig plan på många sätt, men jag är inte alls förberedd på att både deala med förlossning OCH att lämna Ellen till kompisar som hon väl visserligen känner men som aldrig har direkt varit med henne nån längre tid. Lekte också med tanken på att ta med henne? Haha, ja ni hör ju.

I förrgår grät jag av lycka för Ellen hade nån ljuvlighetspeak och Andreas satt på golvet mellan mig och henne och lekte och jag ba UHUHUHHH MIN FAMIHIHILJ! Jag är helt vansinnigt kär i dom bägge. Låt oss hoppas att det får fortsätta även in i tvåbarnskaoset.

onsdag, september 27

Vi har förmodligen (pga ringde och kollade och fick ett "det är planerat till x datum om inget annat oförutsett inträffar") ett datum för first sight of baby. Det är så himla konstigt att vi ens ska få en bebis till men jag lär väl få vänja mig för nu äre mindre än en månad till leverans. Min syrra har bokat biljetter hit helgen innan och över planerad vecka så vi har live-in nanny och pappa kommer upp dagen innan så dom kan ha 2:1 vuxen-barn-ratio. Det kommer bli toppen! Mitt domedagshuvud gläntar ibland faktiskt till tanken men tänk om att går som planerat? och då blir jag helt killrig inombords. Alltså det kan det ju göra? Det är ju till och med mest troligt att det gör det? Då får jag min bebis i famnen och så får jag pussas med pappan och vara med och liksom gulla med mitt barn? Kanske till och med vara med och sätta namnet den här gången? (Har väl berättat om när Andreas på eget bevåg hade berättat för hela sjukhuset att hon hette Ellen innan jag typ ens hållt i henne? Alla ba GRATTIS TILL ELLEN VILKET FINT NAMN och jag ba eh? Va? Tack?)

Jaha mer då? Sista fullveckan på jobbet. Nästa vecka börjar min vikarie och då tänker jag kanske att jag ska jobba 3,5 dag och veckan efter helst inte mer än 2,5 och sen nada. Ska livnjuta nåt så INI av att vara ledig med Andreas utan barn. UTAN BARN! Iallafall 6 timmar om dagen. Tänker lyxluncher på stan, mani-pedi och eventuellt lyxa till med en klippning och/eller brynfärg. Samt sova. Mmm...sova.

Idag ska vi äta kantarellpizza. Den består av färdigköpt deg, färdiggjord sås, riven ost och stekta kantareller. Arbetstid 3 minuter, tillagningstid 15 minuter. Så jävla skönt! Ska också göra en sallad med ruccola, rädisor och sockerärter. Längtar!


söndag, september 24

En helg

Bra saker:

1) Pappa kom hit. Älskar pappa. Ellen älskar också pappa/morfar och sprang direkt in i hans famn på förskolan när dom hämtade. Mig och Andreas vinkar hon på sin höjd åt.

2) Ellen har levlat upp genialiteten. Alltså det är så tydligt att hon för det första älskar förskolan men också älskar att lära sig nya saker. Typ att somna själv. Igår gav jag henne sovkitet (napp snutte kudde katt), satte på nån barnavslappningsjoxmusik som liknar den dom har på förskolan och bang så somnade hon på mindre än två minuter. Idag var hon ute och lekte i parken med pappa när hon först visade att hon var hungrig (peka på munnen och tugga i handen) så hon fick en smoothie och sen dra med honom hemåt för att sekunden hon kom in genom dörren göra napptecknet (handen mot munnen som en gäspning). Jag tog av henne ytterkläderna och gav henne nappen och då gick hon till sängen och pekade så jag lyfte upp henne och gav henne sovkitet och så somnade hon på trettio sekunder. Hon har också under dagen visat att hon vill ha en ny blöja, banan och vatten. Such geni va?

3) Pappas närvaro som tog vuxenration till 3:1 och gjorde att jag och Andreas kunde ta sovmorgon TILLSAMMANS imorse och sitta ifred och prata under flera timmar i helgen. Gawd, önskar att han bodde lite närmre än 37 mil alltså.

4) Vi var ute och åt igår och Ellen var så lycklig hela middagen (vi var på barnvänlig resto, hade med hennes babblargubbar och tog ett bord med utsikt över gatan så hon kunde kolla på folk/bilar/bussar), maten var god och sen gick jag och pappa på Ola Salos Jesus Christ Superstar på Göta Lejon.

Dåliga saker:

1) Har ångest och är deppig och ledsen idag. Det var jobbigt att/när pappa åkte hem. Vi släppte av honom på Centralen och vi sa hejdå och jag satte mig i bilen och så tittade jag upp och såg hans välbekanta ryggtavla gå ensam mot tåget och alltså det var inte så det skulle bli? Han skulle ju vara med mamma. Mamma skulle ha varit här, med oss, och dom skulle ha njutit av det här tillsammans. Istället en pappa på väg till ett stort, mörkt, tomt hus. *gråt*

2) Har haft nån form av mensvärk light och lite typ sammandragningar idag. Är LIVRÄDD för att det ska sätta igång för tidigt och övertolkar allting och känner mig ensam i det. Inte för att Andreas inte bryr sig utan för att det är min kropp och det går ju inte att livekommentera minsta lilla känsla så då går jag och liksom känner en massa smågrejer och blir rädd och så vill jag inte typ whinea och ropa varg och hålla på så jag typ säger ingenting och sen blir jag typ ledsen för att jag är rädd och ensam i det. Ja, nej, det är inte helt logiskt men känslor är ju sällan det.

3) Jesus Christ Superstar-konserten var typ nåt heeeeelt annat än vad jag hade väntat mig. Det var jättekul att göra nåt med pappa, att komma hemifrån och se nåt annat men alltså det var så dåligt? Dåligt ljud (för högt och onyanserat). Dålig regi (typ hela musikalen i prat medelst medleysång fast utan liksom skådespeleri?) och kanske 20% Ola Salo? Nä gud vad dåligt det var.



måndag, september 18

I helgen var det möhippa för min bästis vars bröllop jag inte kommer kunna vara med på för det är nio dagar innan beräknad födsel (och typ kanske tre innan faktisk ankomst) och 37 mil härifrån. Inget, INGET, har gett mig större sorg senaste året än just det faktum att jag inte får vara där med henne på hennes bröllopsdag. Det dödar mig lite inombords varje gång jag tänker på det om jag ska vara ärlig. Jag har planer på att ha en öppen skype/facetimelänk under iallafall vigseln men det är en klen tröst. Jallefall, det var möhippa i lördags och den var så himla himla lyckad och Stina känner uteslutande personer som är helt magiska så det var nästan som att hänga med ett gäng av mina kompisar fast dom är hennes som jag har träffat några gånger bara. Vi har liksom känt varandra i tjugo år så det var typ en person på möhippan som jag inte hade träffat förut och henne har jag hört så mycket om så det kändes som att vi kände varandra också. Var dock tvungen att ge efter till gravidman när dom andra drog till Lemon Bar vid halv tolv. Igår låg jag i soffan precis exakt hela dagen och försökte vila och avlasta kroppen som strejkade både genom att kännas som att bäckenet skulle släppa från svanskotan och som att ungen skulle ploppa ut genom snippan plus var skitsvullen i allmänhet. Dem här sista månaden av graviditeten är verkligen inte min favorit. Det är så begränsande att vara fånge i sin egen kropp. Allting som hamnar på golvet blir kvar där, det gör ont och behövs typ lyftkran för att vända mig i sängen på nätterna (vilket jag måste för min höft somnar med jämna mellanrum) och att ha nåt annat än min Hugh Heffner-outfit bestående av trosor, linne och kaftan/morgonrock inom hemmets väggar är otänkbart. Vecka 36 idag enligt appen förresten.

Jag känner mig också rätt nervös för att det 1) ska dra igång för tidigt och 2) gå så fort så vi inte hinner hindra ett vaginalt förlopp. När jag var hos läkaren för beslut, och vid flera tillfällen med min barnmorska förresten, sa jag att jag är okej med att föda vaginalt om jag måste men att jag vill slippa inden mån vi kan undvika det men nu känner jag bara att NEJ HELVETE HELLER. Jag är inte ett dugg redo och vill typ inte bli det heller. Jag vill inte samla kraft och visualisera och hitta nåt inre himla lugn/fokus och vara tvungen att vara helt utlämnad till slumpen igen. Jag vet inte om jag kommer kunna göra det ens om jag måste eller om det kommer låsa sig helt så jag fastnar i panik istället. Förra gången gjorde jag inte det för jag hade liksom känslan av oundviklighet och därmed bara fanns ett alternativ och det var att bita ihop och bara göra det, men jag vet inte om jag känner mig lika trygg i att hitta den bestämdheten igen. För då var den delvis uppbackad av en tillit (naivitet) att vårdapparaten fungerar; att personalen vet vad dom gör, att det är deras jobb och dom gör det hela tiden och jag måste lita på att dom kan mitt och barnets bästa och därför fattar beslut efter det. Nu ba HAHAHAHAHAHAHA nej. Litar noll på det? Litar inte på att dom kan eller hinner eller vet. Om det sätter igång av sig själv och förloppet blir för snabbt så vet jag att jag är utlämnad till mig själv och min förmåga och jag litar inte på den heller. Är således jättestressad och jätteledsen och funderar på att ringa kuratorskontakten för att få hjälp att ta mig ur det. Ska till barnmorskan på onsdag iallafall. Får se vad hon säger då.

Och barnet utanför magen fortsätter vara världens lättaste inskolning. Personalen vill att en liksom säger hejdå ordentligt med ögonkontakt osv men det är typ svårt att få hennes uppmärksamhet länge nog för att göra det för hon rusar in och börjar leka och är sen i lekmode. När Andreas hämtade idag tittade hon inte ens upp när han kom och sprang och gömde sig när dom skulle gå. Lilla stora barnet.

fredag, september 15

"Ellen har lekt med bollar och duplo på gården och nu är vi inne och leker"

Alltså mitt barn? Sånt himla geni va. Imorse när Andreas lämnade henne så tittade hon inte ens när han gick. Hon ba sprang rakt in och började leka och sket i om han var där eller inte pga har så roligt. För några minuter sen fick jag sms från förskolan (älskar personalen) med en bild på Skrällen och Ellen har lekt med bollar och duplo på gården och nu är vi inne och leker. Ellen pysslar i lägenheten. Ja, dom har alltså olika rum eller avdelade rum som är inredda på olika sätt, typ en lägenhet med köksgrejer och kapprum och utklädningskläder i det här fallet. Började gråta lite här vid datorn och smsar nu med barnets far om vilket ljuvligt litet barn vi har.

Det är hennes första heldag på förskolan idag. Igår gick hon till efter lunch men sov hemma, idag ska hon även sova där och vara med på lekstunden efter sovet. Det är ingen som nånsin har lagt Ellen förutom jag och Andreas så vi håller tummarna för att hon är astrött i kombination med att hon känner sig trygg och sen masspsykosen i vilorummet som grädde på moset. Skulle SÅ GÄRNA vilja vara med och typ stå och betrakta hela dagen från nåt gömt hörn.