lördag, juli 22

Måste kolla almanackan för att veta vilken dag det är. Vill aldrig mer jobba. Känner det så starkt just nu. Jag vill bara leva semesterlajf med min familj för alltid. Har skytt tanken på föräldraledighet lite som pesten men nu börjar jag nästan se fram emot det igen. Att vara ledig, att ha en liten bebis. Ellen sover på en kudde här bredvid mig i utesoffan och jag gick tillbaka i bildarkivet och tittade på när hon gjorde detsamma för prick ett år sen, lelle bebin. Tänk att vi ska få en till sån liten plutt? Jag oroar mig såklart för hur det kommer gå, grinar lite i Andreas tröja om hur jag vill ge bägge barnen mitt allt och hur det inte kommer gåå-hå-hå-hå. Han stryker min rygg och försäkrar att det går väl visst det. En soffa rymmer väl både ett och två barn bredvid? Vi köpte ju en enorm version för att alla skulle få plats och kärleken är ju inte begränsad, det förstår jag väl?

Jag oroar mig för vaknätter och han svarar att om en ändå är uppe med den ena får en väl ta den andra också, på köpet. Jag tassar kring sömnbrist och brist på egentid och tillsammanstid och han säger att baby, vi klarar allt du och jag. Gör vi inte föräldraskapet rätt bra ihop redan?

Vad än jag har gjort för att fånga förtrolla behålla denna man, tack för det.

TACK.

FÖR.

DET.

torsdag, juli 20

Fortsätter väl sommardrömmen

Pappa åkte till Värmland igår. Han är borta tills på söndag och det första jag gjorde när bilen rullade ut från grusuppfarten var att möblera om på verandan. Nu står det en soffa under markisen med utsikt över trädgården och träden och det lekande barnet. Idag vaknade jag strax innan tio och gick ner till ett tjattrigt och naket barn och en man med en kopp kaffe i näven och ansiktet mot solen. Jag och Ellen tog ett morgondopp och läste sagor och lekte med katten och kaninen och alla tusen bollarna. Hon är klart bolltokig den ungen. Bollar och bilar. Det finns inget annat som kan dra igång en glad svada och vevande armar som en full parkeringsplats DÄ Å DÄ Å DÄ Å BABADÄ Å DÄÄÄÄ BBBBABA DÄÄÄÄÄÄÄSCHHAJJJJ Å DÄÄH *lyckligt leende* Vad mer? Hängde i skuggan, badade i poolen, åt rester till lunch. Läste en bok när Ellen sov middag. Sandra Beijers Allt som blir kvar. Den var exakt som hennes blogg? Till och med mörker och sorg blir utstuderat, nåt spännande, ett ALLTING. Gissar att livet kanske är så när en är över trettio och kallar killar snubbar män för pojkar och förförs av tråniga blickar och saker som är som i film. Tog en kort sväng till Rörstrands för att köpa lite blommor och rasta barnet, kom hem och fixade mer på altanen och sen grillade vi hamburgare medan kvällssolen målade talltopparna lysorange. Nu kollar jag på Ernst med ett barn som inte vill sova i famnen och vad gör väl det? Det är sommar och en lintott i blommig pyjamas som kryddar kvällen med kvitter kan ju aldrig vara dåligt?

tisdag, juli 18

Sommar

Det är sol och varmt mest hela tiden. Lagom varmt, typ tjugotre grader. Ellen leker i plastpoolen vi köpte och jag sitter på olika kuddar i skuggan och är en loj påhejare av skvätt och plask. Hon pratar oavbrutet i tungor och kommer och drar oss bestämt i handen eller knuffar på benen när hon vill att vi ska följa med/hämta nåt/busa. Jag visste inte att det gick att älska så här djupt.

Vi har med en resesäng, men den står fortfarande ouppackad i förrådet, trots sängens 140 centimeter. Vi säger hela tiden att idag, idag är dagen när vi packar upp den, men det kommer alltid nåt i vägen. Den saknar madrass. Vi har inget bebistäcke. Vi glömde sängkläder. Sånt. Egentligen är det för att vi bägge två älskar att känna hennes andedräkt i ansiktet och hennes lilla hand på armen när hon sover. Det är lite som en drog, närheten till det allra käraste vi har. Närheten oss vuxna emellan är väl sisådär och jag kanske borde oroa mig men jag orkar inte. Sex med långa mellanrum blir liksom ett sånt projekt att ta tag i? Jaha, ska vi ligga ikväll eller? Ska vi lägga barnet i andra rummet då eller ska vi försöka passa på innan pappa kommer hem? Ingen orkar ta tag i det så vi går väl här och o-ligger istället. Typiskt om det går över precis när magen blir så stor så all form av sexuell aktivitet är lite av en cirkuskonst. Vi har väl resten av livet på oss att ligga antar jag.

Det är grönt överallt ute. Träden är så oerhört höga. Dom måste ha stått här i hundra år allra minst och bildar en mur mot omvärlden. Gräset är mjukt och björkarnas och päronträdets blad prasslar i vinden. Jag badade innan frukost imorse och torkade i solen på verandan.

Barnet sover sin siesta nu. Hon har själv dragit ner från två till en längre sovstund per dag och somnar på två röda mellan 11.30-11.45 och sover en och en halv timma. Vi vet inte vad vi ska göra med så mycket tid över så vi sitter väl bredvid och glor och väntar på belöningen i form av tusenwattssmilet när hon vaknar.

Jag har läst fem böcker på den här semestern. Det är cirka fyra fler än vad jag läst sammanlagt senaste året. Tre Läckberg-deckare (som har blivit bra plötsligt?), Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap och Malin Wollins Till min dotter. Sex böcker har jag läst förresten, för jag började med Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag blev besviken över alla utom Läckbergs deckare, precis tvärtom mina förväntningar eller kanske på grund av desamma? Gulliksen förstod jag verkligen inte vare sig idén, berättelsen eller det torra vemodet med. Giolito hade jag glömt av vad den handlade om och längtade efter en deckare och inte en självklar storyline med rättegångsfokus. Språket gillade jag i och för sig. Och verklighetskänslan. Bara inte grejen att utfallet var så givet redan på sidan ett. Wollin var väl som Wollin är på nåt sätt. Jag önskar att delarna direkt till dottern had en större del av boken och minnesdelen mindre. Den var dock extremt lättläst och mest som att läsa hennes krönikor på en rad efter varandra, inte nödvändigtvis en dålig grej.

Vi ska äta carbonara till lunch. Jag ska ställa mig och hacka lök nu så allt är klart när Skrällen vaknar så vi kan käka lunch och lämna henne i morfars vård ett par timmar. Vi ska provköra lite bilar för vi har fått nåt infall att vi kanske ska byta, men ingen av oss kan egentligen motivera det speciellt bra. Jag hoppas att vi inte kommer gilla nån av dom för det är ett jävligt dyrt infall om vi genomför det och vi går alldeles för mycket på feeling i våra beslut.

Vad har ni för er?


lördag, juli 8

Sommar-/frukosthack

Här kommer sommarens bästa frukosttips för larmaskar: Coops egna bake-off-frallor i åttapack. Ugn på 200 grader, baka 8 minuter och voilá! perfekta hembakta frallor till frullen. Äts helst med avokado till jordgubbar och yoghurt samt starkt kaffe men each to your own där. Ba göre!

tisdag, juli 4

Insikt: är alldeles för lat för att bli nåt/vara entreprenör/ha karriär. Har pratat om detta med flera kompisar och det kanske är livet eller (bristen på) drivet eller medelklasslivet men efter en lön på runt fyrtiotusen så kliver plötsligt andra grejer in på banan. Typ ledighet frihet och jamen lathet. Orkar jag verkligen jobba mer för att få lite mer pengar? Vill jag ens jobba mer? Ett jobbyte för mig givet att jag isåfall går uppåt eller till större bolag skulle definitivt innebära fler arbetstimmar och koncentration och det är inte värt det? Har jag hamnat i förnöjdhetens fälla? Eller är det bara småbarnslivets enklast=bäst som spökar? Kommer hjärnan takta upp om ett par år, söka nya utmaningar, kräva den där Planen? För just nu är den småbarnsmos som inte kommer ihåg knappt mitt eget barns namn och jag känner mig väldigt lycklig över att gå till ett jobb (ha semester från hehe) där jag skrattar och gör ändå inte helt tråkiga saker men som kanske inte är mitt livs största utmaning för nu har jag ork och lust att leka med mitt barn när jag kommer hem från jobbet. Jag somnar gott på kvällarna och ligger inte och tänker på jobbet på nätterna. Jag gråter inget, har ingen ångest (eventuellt tackar vi gravidhormonerna för det) och känner mig generellt rätt avslappnad. Det känns som att det är värt minst tjugotusen extra i lön för att ens tänka tanken att byta bort det. Och i andra bloggar läser jag om nätverkande och motivationsböcker och lean och 5am-livsstilen och min hjärna blir en gröt. Hur ORKAR dom? Vad driver dom? Varför saknar jag den genen? Eller har jag den, fast gömd bakom jävligt mycket lathet och bekvämlighet?

Första dagen på semestern. Hjärnan jobbar med ovan. Nu ska jag klä på mig, packa in familjen i bilen och dra in till stan och käka en alldeles för overdue lunch med Vmhih-Maria plus familj. Hej hej.

söndag, juli 2

Skulle ha gått på semester i fredags men efter att ha ägnat halva dagen åt mindblowingly irriterande leverantörsidioti och inte åt det jag borde gjort satt jag 17.15 och ba nä, jag ORKAR fan inte. Så jag ska jobba förmiddag imorgon men sen så. Vi ska till barnmorskan klockan ett och det är lite skönt att ha en tid att förhålla sig till. Det blir lätt att stanna en stund till bla bla bla. Så 12.30 imorgon är det hejdå jöbbe och hejhej familjelivet. GUD VAD JAG LÄNGTAR! Att få vara med Ellen (och Andreas) hela tiden ska bli bliss!

lördag, juli 1

Säg den lycka som varar

Ja, det var ju en peppig rubrik av mig tycker jag. Skulle såklart aldrig ha andats det minsta unset glädje över barnets förmågor igår eftersom hon följde upp det hela med att lära sig klättra upp på vardagsrumsbordet igårkväll. Istället för att sova, I might add. Först upp ner upp ner upp ner på/från vardagsrumsbordet och sen detsamma med fåtöljen. Snabb som en vessla blev hon dessutom såatteh det var den friden det. *krossögaemoji*

fredag, juni 30

Ett stort barn

Så kommer morgonen när barnet vaknar, klappar på sin mamma, pussar på sin pappa och sen helt sonika klättrar ur sängen och går och leker, viskandes för sig själv. Jag hör henne stöka runt med sin gå-vagn i vardagsrummet. Hon har varit inne en snabbis och klappat mig på armen, men gick härifrån igen efter det. Känner stark win på det här.

torsdag, juni 29

Saker som provocerar mig

Utan inbördes ordning:

* Män i grupp

* Cyklister som inte fattar att bilar väger nåt ton och därmed inte KAN tvärnita bara för att dom vill knöla sig fram utanför cykelbanan

* Cyklister som inte fattar att ljus/lampor är en bra idé alla dygnets timmar alla årets dagar. Vet ni hur jävla svårt det är att upptäcka en mörkklädd cyklist i spöregn? Eller en cyklist i direkt solljus? ANVÄND LAMPOR.

* Folk som inte stänger luckor efter sig (eh, t ex mitt gravida jag...hehe..he)

* FOLK SOM INTE KAN PARKERA. Herregud. Ställ er så tätt intill nästa bil som möjligt. Försök tänk ett steg till och tänk på andra. Finns inget som gör mig så vansinnig som att leta parkering och se hela gator fulla av bilar parkerade över 1 1/2 plats. Oftast BMW/Mercor/Audis vars ägare vill "skydda lacken". Köp en parkeringsplats och fuck off.

* Folk med lösa hundar utanför koppelfria områden. Ba nej.

* Folk som måste MÅSTE tycka/tipsa om saker även när dom helt seriöst har noll koll. Tänker specifikt på vissa fb-grupper där nånba hej jag har problem hjälp mig och folk svarar grejer som är helt uppåt väggarna. Alltså ej tyck-råd utan typ ekonomiska råd eller juridiska råd. Om man inte vet och är utbildad inom det, håll käften?

Ja, det är väl mer grejer men phu det var skönt att häva ur mig.

tisdag, juni 27

Calling on föräldraakuten (igen) (obe ej akut)

Kom precis på två saker på väg till lunchköp.

Ett: vårt barn dricker fortfarande bebismjölk dagtid, typ kanske 4 gånger per dag? Fem? En gång på morgonen, en gång vid lunch, en gång på eftermiddagen och när hon går och lägger sig. Kanske fler gånger eller färre, vad vet jag, det är inte jag som är med henne. Hon börjar på förskolan i augusti, dom lär ju inte ge henne nån himla flaskmjölk på dagarna liksom? Måste sluta flaskmata barnet dagtid pga lathet. Obs alltså hon käkar matfrukost, matlunch, matmellis och matkvällsmat OCKSÅ. Verkar ha två separata magar för detta. Hur gör förskolor? Ger dom flaska? Ifall vi misslyckas alltså.

Två:
Vi måste köpa en massa klädsaker till förskolestart också. Vad behöver vi? Obs vårt barn har typ sandaler och en tunn vindjacka och en vindoverall och that's it i ytterplaggsväg. Så ytterkläder? Vilket märke är bäst? Skalkläder eller tjock jacka? Separata regnkläder eller ytterplagg som tål vatten? Stövlar obv, vilket märke? Tretorn? Hur många uppsättningar behövs av allt? Extra kudde, snutte och napp antar jag? Mössor, vantar, halsdukar och märklappan också va? Och kängor, vilka är bra?

Obs att jag inte köper några märkesgrejer till Ellen vanligtvis pga förstör allting genom att vara ett barn, men ytterkläder känns rätt viktigt att dom är bra. Obs igen att bra inte nödvändigtvis behöver betyda dyr, jag vill bara veta vilka märken som är bra oavsett pris.

Okej, tusen tack på förhand för input!

måndag, juni 26

Jag har ångest som fladdrar runt i bröstkorgen och går ut som myror i benen. En känsla som är svår att skaka av även om jag kan gissa mig till vad den handlar om. Det är tiden. Tiden tiden tiden. Jag har fyra arbetsdagar kvar till semester och jag kan inte vänta tills jag får vara med knasfian dygnet runt men det stressar mig för efter dom fyra dagarna och fem veckorna ledigt är det typ två månadera arbete och sen kommer det ett barn. Jag är inte riktigt med i huvudet när det kommer till det här med att det ska komma ett till barn, en liten liten knubbig och mjuk bebis. Jag har ju min bebis? En till? Typ snart? Va? Det gick rätt snabbt från känslan av att vilja ha en till till prat om detsamma till befruktat ägg i livmodern och hur tacksam jag än är för vår fertilitetskompabilitet så gick det jävligt snabbt och med en ettåring i hemmet så försvinner tiden och nu ser jag jävligt preggers ut och Nya Bebin sparkar ofta och mycket och visar sin existens i allra högsta grad men i huvudet har jag inte fattat helt. Och det stressar mig att jag bara ska jobba två månader till, som sagt. Jag tänker mer på jobbet än på bebin. Mer på barnet jag har än på bebin. Hell, jag tänker mer på kaffe än på bebin. Och Andreas har inget jobb och även om jag inte är orolig för att det inte kommer lösa sig så ver jag ju inte hur det kommer påverka min tid. Hur länge ska jag vara föräldraledig? När kommer han börja nytt jobb? Kan vi göra som vi har planerat? Ska jag vara hemma längre? Ska han ta första delen istället för andra? Inte för att nån av oss vill det, men blir det kanske bättre e g e n t l i g e n? Och Andreas, hur länge kan han vara hemma innan han dör av tristess? Kommer jag vara nybliven deppig hormonmorsa och han deppig uttråkad hemmafarsa? HALLÅ VÄRLDEN GE MIG NÅT SVAR?!

tisdag, juni 20

Jag är ensam med Ellen ikväll och har för första gången "tagit kampen" med mitt barn. Hon har börjat vägra somna på kvällarna och vi har väl tänkt att ja, men var uppe då i nåt försök att liksom inte göra sovandet till nån lek men det har ju så att säga INTE funkat. Senaste veckan har hon somnat efter mig tre gånger och då lägger jag mig aldrig före halv elva. Visst, hon är på strå-lan-de humör när hon tultar runt och gnolar men det är så inihelvete jobbigt att inte få en enda sekund för sig själv och hon är ju astrött egentligen. Så idag (efter lite pepp från min kollega) ba gjorde jag det. Vi hade en urmysig kväll och har skrattat och busat och myst och fnittrat och sen gjorde vi kvällsrutinen (pyjamas, borsta tänderna, släcka lamporna, hämta napp och snutte, dricka mjölk) och hon somnade TADA! inte. Men idag låg jag bara bredvid och lade ner henne igen när hon satte sig upp och ignorerade hennes kränkta ilskevrål om DÄÄÄÄÄÄÄ pekandes mot vardagsrummet (för lek) och försökte bara vara mjuk och lugn och trygg men ändå visa att nej, men här bestämmer jag och 30 minuter efter vi påbörjade nattningen sov hon lugnt i min famn. Hon skrek sig visserligen hes av raseri över att inte få bestämma i typ tjugo minuter av dom trettio men jag väljer att tro att hon mest var upprörd över att hon inte fick som hon ville och inte kände sig otrygg eller oälskad eller så. Hon somnade ändå med ansiktet pressat mot min hals och händerna innanför min behå (favvostället) med ett nöjt snusande. Och jag som förut har fått sån ångest av mitt barns gråt kände bara medlidande och att det jag gjorde var/är rätt. Det var nog ännu mer en vinst faktiskt. Jag tror ju att barn (vårt barn) mår bra av regler/gränser och hon är verkligen inne i en fas när hon testar vad hon får igenom och hur mycket hon kan ignorera vad vi säger. Hon gör så himla mycket nu som hon vet att hon inte får, och tittar på oss innan hon gör det för att demonstrera att hon vet men skiter i det. Och hon vet vad nej betyder och vilket nej som är ett näemengörinteajaskitsammagördetdå och vilket som är nej på riktigt för hon har fattat det i ett halvår typ men hon skiter i det. Och vrålar om hon inte får som hon vill. Det sista roar mig tyvärr lite pga har ni sett en svinsur ettåring? Urgulligt. Och hon ger sig ju på typ femton sekunder till en minut när hon inser att det är kört men sovdemonstrationen hon visade upp idag alltså GAWD, att det ens ryms så mycket vilja i en så liten kropp?

Nu är klockan 22.20 och jag har gjort noll vettigt med min lediga tid och nu ska jag hänga tvätt och tömma diskmaskinen men i teorin var det jävligt skönt att få en kväll för mig själv.

lördag, juni 17

Har haft en så himla härlig dag. Käkade långfrukost med pappa och öppnade sedan dubbeldörrarna till innergården och släppte ut barnet. Släpade ut en ihoprullad matta som stått i köket sen vi bytte för tusen år sen och en bytta leksaker, fällde upp parasollet och skickade Andreas att köpa jordgubbar, vattenmelon, citron, is och lunchmat* dvs all a girl needs. Har sedan dess suttit på stol, på matta, på kuddar med iskallt citronvatten och frukt inom armlängs avstånd och en överlycklig unge nånstans omkring mig. Tog ut hennes badbalja så hon fick plaska av sig jordgubbskladdet en sväng, grannen har besök med en tioveckors valp och från balkongerna ljuder det skratt och musik. Just nu vilar jag lite i sängen och sen ska vi käka pizza framför teven och se en film. Kanske det perfekta livet?

* färskpotatis, gräddfil, dill och gräslök, rödlök och sill eller kassler plus st agür på finncrisp som eventuellt är min enda craving so far. Mmm...st agür.
Det är varmt. Klockan är halv fem och jag är vaken för jag var tvungen att gå upp och kissa. Kanske är jag lite hungrig också om jag känner efter? Ellen och Andreas ligger ihopklistrade på ca 40 cm sängyta och andas exakt likadant. Vi har spjälsängen stående med långsidan tryckt mot vår och jag undrar om inte Andreas skulle trilla ur om den inte var där? Det är varmt och jag börjar få vattensvullna fötter och Nya Bebin sparkar så jag såg det utanpå magen igår. Skrek rakt ut ANDREAS JAG SER ATT DEN SPARKAR! och precis när jag gick och lade mig och den var at it again kände jag puffandet med fingertopparna, små små tappningar. Så fort Andreas kollar eller känner så händer ingenting. Det känns som att den känner att vi väntar förväntar och ba NEJ JAG VÄGRAR. Undra vem det är där inne? Jag tycker den är mer aktiv än Ellen, snabbare på nåt sätt. Ellen var mer seg och pushig och stark. Den här är bam bam bam bam bam fast lätt och på tusen ställen samtidigt. Ibland känner jag igen Ellens rörelsemönster från när hon låg i magen. Fan vad fantastiskt det är ändå.

Pappa är här. Det är mysigt. Han åker visserligen imorgon men vi ska ju ses hela sommaren så det gör inte så mycket. Lite trist pga var helt slut när jag kom hem igår och det var fotboll på teve under middagen och sen var jag tvungen att sitta i soffan och glo av tröttma. Vi brukar inte ha teven på när vi äter, men fotboll är fotboll och landskamp är landskamp så den var på.

Blir för övrigt bara mer och mer feminist. Det är helt sjukt hur mycket plats män tillåts ta i vårt samhälle och hur grisiga så många är utan att ens förstå det själva, eller förmodligen i nån form av vresig vägran att se hur det egna beteendet påverkar andra. Blir så för-e-bannad på föräldrar som inte fattar att just det beteendet sätts så jävla tidigt. Som inte fattar att "killar är killar och tjejer är tjejer" är fucking förödande för alla inblandade. Deras döttrar växer in i ett minskat levnadsutrymme medan deras söner grisar runt med bristande empati. Nä, okej, jag tänker faktiskt på alla fina pojkar killar män som inte är så. Som inte passar in i den bröliga mansrollen som kissar på väggar, skriker på andra och har stängda öron. Som min man, min chef, min kollega, min kompis, min kusin och alla andra i mitt liv och andras som inte alls blev såna utan jättefina människor.

För. Att. Dom. Fostrades. Till. Det.

Som också lider av den patriarkala strukturen, om än betydligt mindre än alla andra. Men som fortfarande är såpass drabbade av den att dom inte alltid ser vilket privilegie dom lever i för deras värld har aldrig öppnats helt för hur inarbetat det är att dom är värda mer. Vet ni till exempel att kvinnor och män inte har samma tecken på hjärtinfarkt? Nä, inte jag heller förut. Domningar i armen, kramp i bröstet osv är manliga tecken. Kvinnor är mer troliga att kräkas och få ont i ryggen eller käkarna och tro att det är nåt annat så kvinnor dör i större utsträckning än män om dom får en hjärtinfarkt*. Så mansinriktat är samhället så inte ens 1177 informerar om att symptomen kan vara olika vid ett livshotande tillstånd. Varför? För att en övervägande majoritet av forskning inom området begås på (av?) just män trots att kvinnor drabbas i nästan lika hög utsträckning (60/40). OCH INGEN TYCKER DET ÄR VIKTIGT ATT INFORMERA OM.

Gud, kvinnohälsa är min nya käpphäst. Kan väl glömma att somna nu när jag rantade upp mig själv så här mycket. Måste ändå försöka. Kanske ska smörja mina fötter och massera lite först? Ja, jo, så blir det.

*mind blowing-fakta från min moster sjuksköterskan från början, men google it om du vill bli förbannad

torsdag, juni 15

Jag längtar så mycket efter ledigt nu. Att jobba heltid och sen komma hem till ett barn som är still och tyst cirka när hon sover vilket hon dessutom verkar ha slutat göra är...utmattande. Igår kvart över tio när Ellen ÄNT-LI-GEN hade somnat tittade jag och Andreas på varandra från varsin soffa och det var inte långt ifrån att börja jämföra trötthet då kan jag villigt erkänna. Hon vill inte sova på kvällarna. Inte för att hon inte är trött för hon går och hämtar sin snuttefilt och vill ha nappen och sträcker upp armarna för att gosa , men precis sekunden när hon ska somna så blir hon magiskt SUPERPIGG FAKTISKT! och ska hålla på att kasta kuddar och ställa sig upp och fnittra och efter fyrtiofem minuter av Vi ska sova nu Ellen! Lägg dig ner! Mamma kan klappa Ellen. LIGG NER SA JAG! Men Ellen sluuuuuuuutaaaaaa. Eller andra härliga liknande kombinationer är det bara att ge upp och ner från sängen skuttar Världens Piggaste Barn (TM) som fnittrar åt allt och leker själv och pussas och håller på. Men det är väl inte så jobbigt? tänker nu vän av ordning och alltså nej, det är rätt så himla gulligt själva grejen och när hon väl har fått vara vaken till typ tio så somnar hon på cirka tre sekunder när vi nattar rond två, men jag får ingen tid för nedvarvning? Vi får ingen tid att bara vara vuxna? Vi kan inte se ett enda program på teve i sin helhet för även om hon är rätt självgående kvällstid så ska det ändå bekräftas och ses och kramas och klappa händer och sjungas och och och. LÅT MAMMA VARA IFRED!

Plus inne i en period på jobbet där semestern stressar pga typ ingen arbetstid kvar och tusen miljarder saker att göra och oj, nu måste jag rusa till ett möte med min chef som vi ska klämma in på den härliga tiden 10.10-11.00. Påminn mig om att nästa jobb ska vara statligt eller nåt.

onsdag, juni 14

Sommarlistan!

CinderalleyHanna och S har gjort sommarlista, bland andra. Jag har ju redan skrivit om våra planer, men jag ÄLSKAR listor so sue me.

Mina planer för sommaren: 
Först ska vi fira midsommar i Dalarna hos Robert och Julia och bada i champagne (ja, vissa av oss får väl dricka bebisbubbel men) för att dom har köpt ett hus i Sköndal cirka femtio meter från vårt. Vi åker onsdag kväll och tillbaka på söndag eftermiddag gissar jag. Älskar att fira midsommar i liten dalarnaby där alla känner alla och det är så pittoreskt så hjärtat nästan spricker.

Sen ska jag jobba en vecka och SEN börjar semestern med vår lilla Örebro-Karlstad-Sunne-Lidköping-Fiskebäckskil-Lidköping-Örebro-tour. Kommer vara mest i Lidköping med lite småutflykter eller dagar på dom andra ställena. DET SKA BLI SÅ SKÖNT!

Hur länge ska du vara ledig?
Fem veckor, more or less. Första veckan i juli till och med första veckan i augusti. Måste jobba lite emellanåt och hålla koll på mailen och göra löner och så där, men tänker att jag ska vara ledig större delen av tiden. Och alltså jag om nån vurmar för "är man ledig ska man vara ledig"-grejen, men jag har det så sjukt bra på jobbet med så mycket frihet och så mycket härligheter så jag tycker inte det känns det minsta jobbigt att hålla lite lite koll på jobbet även under semestern. Det kommer inte kräva många timmar av mig faktiskt.

Vad ser du mest fram emot? 
Att se Ellen springa runt på gräsmattan hemma hos pappa. Hon är så lycklig där. Att käka finmiddag med Andreas utan barn, PÅ RESTAURANG! Att njuta av utsikten i Värmland och vidderna på slätten och att krama en massa folk jag tycker om.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Ingenting tror jag? Vi ska ju vara i Sverige och solskydd och badkläder och whatnot är ju redan inhandlat. Kanske en ny baddräkt förresten. Jag är inte säker på hur länge till jag får plats i den jag har. I övrigt är det enda vi köper boende i Värmland och på kusten.

Kommer du att bli brun? 
Jag kommer nog inte ligga och sola så jättemycket, främst för att vi har en rymling till unge men också för att jag HATAR varmt. Men vi kommer ju vara utomhus en del så ja, lite brun iallafall.

Vad kommer du att äta? 
Färskpotatis. Kokt, grillad, i sallad. Med smör, med sås, med kryddor. Grillade grejer. Jordgubbar. Hallon. Rabarber.

Vad kommer du att dricka? 
Tvåtusenfemhundra liter kolsyrat vatten och en och annan kaffe.

Vad kommer du att ha på dig? 
Så lite som möjligt och så löst och ledigt som möjligt om jag måste ha på mig kläder. Mammas gamla smutsiga foppatofflor inom trädgårdens gränser.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1, min spotifylista Hemester som är nån svennenostalgi perfekt att ha på när vi åker på slingriga skogsvägar med fönstren nervevade för den rätta sommardoften.

Vad oroar du dig för?
Inget direkt. Bilresorna med Skrällen möjligtvis, men vi har försökt dela upp dem i max 15 mils etapper så det borde gå bra. I stort att Andreas ska hitta ett jobb antar jag. Han tog en deal på jobbet som var lite för bra för att avstå och som tillsammans med föräldraledigheter egentligen inte gör att han MÅSTE ha ett jobb förrän typ början av 2019, men han vill ju jobba så jag hoppas att han hittar nåt tills/när hans föräldraledighet är över efter sommaren. Hade ju varit "rätt" härligt med dubbla löner under avtalsmånaderna så att säga.

söndag, juni 11

Sommarplaner

Det blev semester planerad. Vi startar en fem veckor lång turné med Örebro (Andreas familj) följt av ett pitstop i Karlstad för Lerinmuséet och Inger och Lasse Sandbergs sagovärld på väg upp till huset vi har hyrt några dagar i Stöpafors utanför Sunne. Pappa och min syster sluter upp i Värmland och jag tänker att vi ska hälsa på min farmor, min farbror med familj och glo på Fryken och kanske köpa nån linneprodukt på Klässbols linneväveri. Efter Värmland blir det Lidköping i ett par veckor innan vi kör en minitrip till Fiskebäckskil för havsmuséet och Gullmarstrand Hotell och sen eventuellt en sväng förbi några kompisars sommarställe i Grundsund. Kanske förlänger vi trippen och åker till Kosteröarna eller till Göteborg eller vem vet, luften är friiii. Också tillbaka till Lidköoing och Örebro igen på uppvägen. Det var den semestern det!

lördag, juni 10

Sommar

Idag åkte vi till Rosenhill ute på Ekerö och min spontana känsla är VARFÖR HAR INGEN SAGT ATT DET FINNS NORMALT LANTLIGT LANDSKAP TYP TJUGO MINUTER HEMIFRÅN?! Der var EXAKT vad jag behövde. Lite kullar och hästar och kossor som betade och vatten. Och ett skitmysigt kafé där hela stället var up for grabs så det var bara att sätta sig lite varsom och låta ungen springa fritt. Och det fanns kaniner och hönor och ankor och getter och hederlig svensk sommar. Om ni vill ha en fin utflykt typ 45 minuter från Stockholm, åk dit! När vi kom hem gick vi och handlade grillmat och sen släppte vi ut barnet på innergården och dukade fram förrättsostar (hade sånt jävla sug efter st agür) och marmelad, tände grillen och småpratade med grannarna och deras barn. Så himla idylliskt så det är inte sant. Om nån blir avundsjuk kan jag ju säga direkt att den här lägenheten kommer vara köpbar om ett år och grannarna är supertrevliga och innergården har till och med syrener och träd och grillar och utemöbler och leksaker och en lekstuga. KOM OCH KÖP! Hehe. Nu sitter jag i soffan helt slut och väntar på att Andreas ska natta färdigt Ellen. Sen ska vi eh jag vet inte? Dumglo på teve? Planera semestern? Stirra planlöst in i väggen?

fredag, juni 9

En återerövring

På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på min bosslista med bara powertjejer som jag gjorde som pepp och fokus inför förlossningen förra gången. Det är första gången jag har kunnat lyssna färdigt på en låt från den listan sen Ellen kom och det är absolut första gången som jag istället för djup ångest har känt ja men typ pepp? Fokus? Power? En känsla av en sån jävla stolthet och mark under fötterna och stöd tamigfan. Jag lyssnade, höjde volymen och lät känslan av att stå och dansa i förlossningsrummet skölja över mig. Känslan av styrka och djup samhörighet med min bebis. Ingen ångest, inga panikkänslor, ingen hjärtklappning. Bara lugnet, trygg andning och ett jävlaranamma.

Vi var hos barnmorskan i onsdags och för npgra veckor sen var jag ganska uppriven kring typ allt, men mest en oro över att vara tvungen att förklara mig och övertyga och en ilska över detsamma. Varför ska JAG behöva rättfärdiga en adekvat vårdplan? Varför ligger inte ansvaret på att visa mig en lugn och trygg lösning på vården? Egentligen helt obefogade känslor eftersom jag hitills har blivit bemött med 1000% förståelse och bekräftelse, men jag antar att kombinationen skräckhistorier om folk som fått nekade snitt och psykisk ohälsa på kuppen och det faktum att det finns absolut NOLL officiell litteratur eller vårdinformation om positiva upplevelser eller anledningar till snitt inte direkt ger nån större tilltro eller trygghet. Anyhow, mötet med barnmorskan då, jag sa att jag ville boka in en tid asap med specialistmödravården så jag kan få det på papper och slappna av och att jag nog vill ha en ny remiss till samtalsenheten för att prata lite mer om den förra förlossningen och hon sa självklart! Jag skriver dom direkt. Men du Ska veta att du kommer få precis som du vill ha det Linn. Om du vill föda med snitt så kommer ingen hindra det eller säga emot. Det var längesen kvinnor behövde gå omkring och oroa sig för att bli tvingade in i någonting! Och det var ju såklart jättehärligt att höra och kanske hjälper nån mer än mig därute (därav infon här), men det är ju inte helt sant sett till hur det ser ut ute i landet. I Stockholm kanske, eller på vår MVC och några till kanske, men jag har kompisar som har gått igenom helveten för att få en förlossningsplan och det är inte alls längesen. Jag önskar och hoppas däremot att hon har rätt och att det gäller överallt nu.

Och ja, barnet mår utmärkt! Hjärtljudens kloppetikloppetiklopp gav mig tårar i ögonen och ett leende som aldrig ville släppa och nu börjar jag känna att det kommer bli bra det här.

tisdag, juni 6

Satt precis med fingret bokstavligen över boka-knappen till vårt älsklingshotell i Berlin några nätter i sommar när jag kom på att jag kommer vara gravid i vecka 28 just exakt precis då. HELVETE! Vi som precis bestämt oss för att unna oss nåt göttigt i sommar så här sista gången innan vi är tvåbarnsföräldrar och livet fortfarande är enkelt. Glömde lite av den lilla detaljen att Nya Bebin visst är ganska stor då och att försäkringarna slutar att gälla och well, jag har två kompisar som har fått barn innan vecka 28 och jag är inte så sugen på att ha den upplevelsen i ett annat land än ett där jag kan språket och som vi bor i. Så nu sitter jag här och är ledsen och opepp istället. Ja, vi skulle kunna åka veckan innan vilket ju tar hand om försäkringsbiten, men bebis i vecka 27 eller 28 känns ju ändå som potato potato när det gäller oron för att nåt ska hända. Satan också.

lördag, juni 3

Calling on flerbarnsföräldrar

Alltså jag vet inte om jag borde vara orolig för det här att jag inte riktigt kan förstå att det kommer ett barn till? Borde jag det? Jag pratar ju om graviditeten och Nya Barnet och vi funderar på hur vi ska sova med två småttingar och häromveckan köpte jag både ett par minibrallor och en snuttefilt men det känns ändå typ overkligt. Med Ellen så handlade ju allting om barnet som skulle komma. Köpa kläder, tvätta desamma, anpassa sovrummet, läsa böcker om födslar och första tiden och från mammors perspektiv och pappors perspektiv och plötsliga och planerade graviditeter. Jag pratade med magen och sjöng för den och funderade massor på hur det skulle bli och vem som skulle komma och och och. Nu ba ingenting? Jag har så svårt att se bortom det fantastiska barnet jag redan har. Jag är så kär så kär så kär i henne så jag kan liksom inte föreställa mig hur ett till ska få plats, även om jag logiskt fattar att det ju kommer göra det. Jag tänker inte så mycket på vad som händer barnet i magen just den här dagen eller veckan för jag är upptagen med att förundras över vad Ellen har lärt sig det senaste dygnet. Pre-barn var jag helt jag vill inte att barnet sover i sängen och nu kan jag inte tänka mig att sova utan den lilla varma snurran som lägger sig som ett andra täcke på mig varje natt. Hur ska en till få plats? Kan Andreas ta hen så jag kan vara med Ellen? Fast jag ju vet att när Nya Bebin väl är här så kommer jag ju inte vilja släppa nån av dom typ nånsin men just exakt prick nu kan jag inte känna nåt annat än den vilda forsen som är min kärlek till det barnet som ligger här bredvid mig och sover. Den som ryter högre och högre och högre och HÖGRE för varje dag. Att det växer en till sån i min kropp går liksom inte att förstå?

Är det nån annan som känner igen sig eller borde jag gå och prata med nån om anknytningsproblematik? Är det bara normalt att känna med en vild ettåring att en liksom inte hinner med att komma ihåg barn 2 innan hen finns på utsidan eller är jag svinkonstig? Varsågoda att diskutera i smågrupper.

torsdag, juni 1

Rutinultraljudet

Vi har varit på rutinultraljud nu. Jag hade sett fram emot det jättemycket för herregud det är inte så många gånger en får möjlighet att glutta på sitt barn innan den föds liksom. Vi fick Världens Tystaste Barnmorska. Det var hemskt! På de andra fyra ultraljuden vi har varit på har dom alltid varit här är hjärtat och här är ryggraden och här är... men den här bara kladdade runt i tysthet, tittade på huvudet i tjugo minuter medan vi blev mer och mer övertygade om att barnet var svårt sjukt innan hon öppnade munnen och sa att hon skulle vilja att den rörde lite på huvudet för hon såg inte nacken så om jag kunde röra lite på mig kanske? Sen var hon tyst i ett par minuter till innan hon gav mig en handduk och sa ja, här kan du torka dig innan hon gick och började knappa in grejer i datorn. Vi ba eh ok ska vi sätta oss här eller? Är det nu kristeamet kommer in och allting går åt helvete? Men nej, så var det inte.

Jaha, 25:e oktober blir det då. Moderkakan i bakkant, normalt hjärtljud, väldigt rörlig bebis och normalt med fostervatten. Var det nåt mer? *menande blick mot dörren*

Vi som faktiskt ville veta om det är en kille eller tjej den här gången frågade lite försynt om hon hade sett vad det var kansle? Nej, jag tittade inte. Så det var bara att gå därifrån. Både jag och Andreas var ganska chockade över hur konstigt det kändes att inte ha fått vara liksom med under undersökningen och ännu mer chockade över att bebin därinne tydligen mår alldeles prima. Har fortfarande ganska svårt att förstå att vi ska få ett barn till om jag ska vara ärlig, men det är klart att jag är jättejätteglad för att allt verkar vara so far so good.


onsdag, maj 31

Idag, ett år och trettio dagar efter förlossningen, blev jag uppringd av förlossningen för att prata om förlossningen (eftersom den inte gick speciellt bra och eftersom vår skattade upplevelse är 1 av 10 och vi därmed är på "krislistan"). Som jag har väntat och skällt om det här samtalet. Nu när det väl är gjort känner jag mig som en urpyst ballong ungefär. Nu har jag gjort allt jag kan för att den upplevelsen, som inte går att göra ogjort, ändå ska få så lite utrymme i mitt liv som bara går. Jag har gått i terapi. Vi har gått i terapi. Jag har pratat med barnmorskor och specialläkare och ännu fler barnmorskor. Och nu har jag pratat med en förlossningschef. Nu har jag gjort mitt. Nu har jag öst ut min besvikelse, vädrat min ångest och förklarat (och fått bekräftat) att jag är värd bättre än det vi fick uppleva. Att vi är värda bättre, såklart. Och chefen jag pratade med idag sa samma sak som alla andra har sagt jag måste säga att jag är väldigt imponerad av dig. Att göra det du gjorde och ha kommit dit du har kommit nu kräver en enorm styrka både psykiskt och fysiskt. Och jag svarade att det känns har känts tungt i perioder att min styrka blev mitt (vårt) fall men att jag är så inihelvete jävla stolt över mig själv och min prestation. Nu pratade vi i femtio minuter så obviously sa jag ju mer än så, men det är det jag tar med mig, förutom det självklara att jag har en helt ljuvlig liten lintott som springer omkring och fnittrar i mitt hem. Jag är också så himla stolt över att jag är stolt och att jag kan låta den känslan få ta sin rättmätiga plats utan att downplaya eller ursäkta eller förminska. Inte för att min självkänsla kanske har varit speciellt låg tidigare heller, men nån form av jante/kvinnofällotrams med självifrågasättande ständigt närvarande har det ju varit iallafall. Jag är så himla trött på det. Jag tänker inte vara med på det längre. Jag tänker vältra mig i självgodhet när det känns bra framöver. För om inte jag står upp för mig tror på mig backar mig hur ska någon annan kunna det? Jag är ju den enda som vet vad som krävs/krävdes av just mig just där just då. När vi slutligen lade på kände jag, äntligen, att bekräftelsen jag sökt under det senaste året visserligen var skön att få men till syvende och sist faktiskt inte behövs egentligen. Jag vill bara att alla kvinnor och familjer som kommer efter oss går därifrån med en helt annan känsla än vad vi gjorde. Jag vill att dom upplever att dom blev lyssnade på. Att dom blev sedda. Att dom blev respekterade och involverade och framförallt lyckliga.

torsdag, maj 25

Alltså igår! Gillar ju min chef massor vanligtvis men gillar inte speciellt mycket att få ett samtal tisdag 17.18 med du, jag behöver en massa siffror senast imorgon kväll helt oannonserat när onsdag är dagen innan långhelg och tisdag måndag har varit fulla med att reda ut andras bajsmackor och fredag torsdag var gravidsjuka och onsdagen ägnades åt samme chefs andra mindre planerade behov på ännu kortare deadline. Och eftersom jag inte visste att ovan skulle behövas hade jag bokat in ett möte med vår nya bankkontakt 10.00 för att gå igenom våra lån som måste bindas om senast på tisdag om vi inte vill vänta ytterligare tre månader (nej) och klockan 12 hade jag lunchdate med Egon som jag ABSOLUT INTE tänkte boka av pga var alldeles för längesen. Eh och nu kom jag på att jag ju skulle bjuda på födelsedagslunch och att hon fick betala själv. Förlåt! Re-bjud, Egon? Så halva dagen var liksom redan bortbokad åt annat plus en timmaish till sånt som bara måstemåste göras innan långhelg och ja, jag blev klar 18.47 ("klar", sa direkt i tisdags att jag skulle göra mitt bästa men att xyz inte skulle kunna vara 100% pga tiden). Hetsade hem i bilen, packade för helgen och lämnade Stockholm 19.43 med förhoppningen om att barnet skulle somna inom en timma. Det gjorde det inte. Hon somnade i Källby, cirka 15 minuter till destinationen eller 32,5 mil in på vår 34 mil långa resa. Klockan var 00.25. Själv somnade jag 01.30, sov till 03.24 och var vaken till 05.40 innan jag sov ett par timmar till. För tredje fucking dagen (natten) i rad. Fy fan vad jag hatar hosta och medicinerna som gör mig speedy gonzales.

Inatt, när jag låg i min syrras säng i rummet vägg i vägg från resten av familjen för att "sova ostört", roade jag mig iallafall med att läsa om mitt liv från maj 2012-mars 2013 aka tiden när jag hetsjobbade och intalade mig själv om att jag hade koll samt multidejtade i jakt på en kille. Jag är så glad att jag har skrivit ner dom 8 senaste åren och deras känslor och tankar och grejer för när jag läste inatt om när jag träffade Andreas så minns jag ju exakt hur det kändes och hur han var vi var jag var där i början när allt var nytt samtidigt som jag så här fyra och ett halvt år ett giftemål och ett och ett halvt barn senare ju vet hur det blev. Att det faktiskt VAR han. Att det går att läsa i dået hur nuet fanns där. Hur han tittade på mig tog i mig såg mig såg mig såg mig. Och såhär i vardagsvortexens snorkladd och ständiga plockande så påminns jag om det som är vi bortom allt annat. Det vi:et som skapades där i rödvinsångorna och söndagstrasslade ben och sena nätter. Det som var innan sorg och mörker och trötthet och graviditeter och bebisdagar, och nätter. Det uppsluppna. Det tramsiga. Det försiktiga tassandet kring vad vem hur som ändå var så starkt hos oss bägge. Och jag tittade genom väggen på min snarkande familj och såg utan att vara i rummet deras positioner i sängen. Det avslappnade minspelet och dom halvöppna munnarna. Jag såg det som var dåförtiden i den totala tryggheten självklarheten som är nuförtiden. Hur mannen som jag känner rakt igenom hundratusenprocent, som en förlängd del av mig, faktiskt är det där andra också. Inte bara pappa medförälder vardagspartner utan killen som får mig att kikna av skratt och vars kyssar fortfarande gör mig yr.

tisdag, maj 23

MEN GIVE ME A BREAK!

Okej, illamåendet gick över i helgen, tack för det! Visserligen efter att jag först var tvungen att kaskadkräkas av äckel för att jag skulle slänga kissblöjor, men ändå. Att lägga till den långa listan av saker jag inte gör i vårt hushåll: byta blöja på barnet. I lördags började jag istället att hosta och nu går jag omkring och hostar och hostar och sover inte pga hostar och är astmatät fucking IGEN. Sen jag blev preggers i januari-ish har jag varit förkyld/tät->mått illa->varit förkyld/tät OCH mått illa->haft ont i ryggen->mått illa->hosta/tät. FÖR I HELVETE, jag är så trött på att aldrig må bra. Att bara gå omkring och gnälla hemma över kroppens uppenbara förfall istället för att ha gravidglow och njuuuuuuuta (hahaha, vem njuter av en graviditet? Upp med en hand!). Den enda positiva grejen skulle väl möjligtvis vara respiten från PMS:en och dess månatliga domedagskänslor/känsla av att vilja skilja mig från Andreas är en rimlig känsla. Skulle gärna ligga på exakt den här hormonbalansen for ever and ever för den anledningen, men i övrigt nej.

fredag, maj 19

Å andra sidan gick jg från spökveckor i graviditeten till världens huvudvärk och illamående igår så jag fick gå hem från jobbet och sova i fem timmar. Idag är jag hemma pga mår illa men mest för att jag vanligtvis inte jobbar fredagar men hade tänkt att göra det idag för jag har så mycket att göra men inte på bekostnad av hälsa. Gissar att vi nu är inne i den delen där jag kan äta typ ett halv äpple åt gången utan att må illa av mättnad. Och! Precis som förra gången är jag så JÄVLA slemmig i halsen och det gör mig också kväljningsbenägen av äckel dagligen.
Jag är så kär i mitt barn just nu. Det är säkert hormonellt men det enda jag vill är att hon ska gå omkring i blöja vara gullig och att kramas hud mot hud. Jag drabbas av cute aggression flera gånger per dag och kommer snart behöva bettskena. Jag vill ju respektera hennes integritet och bara gosa när hon vill osv MEN DET ÄR SÅ SVÅRT NÄR HON ÄR SÅ GÖLLIG!

måndag, maj 15

På andra sidan bebischartern

Vi åkte ju på en all inclusive-baby-extra-allt-semester på Mallis en vecka med ett par kompisar och deras barn. Det var ju ljuvligt att vara i 25 graders värme och bara få hänga med familjen helt utan alla vardagliga måsten och hotellet var väl fräscht och rummet bra och så, men lelle barnet blev matförgiftad av äckelbuffén. Snyft. Det var så så så synd om henne när hon torrhulkade och grät och tittade på oss som men varför gör ni ingenting? Vad händer? Vid ett tillfälle blev hon så matt så det var som att hålla i en nyfödd igen, albeit en jävligt stor nyfödd. Hon var helt slapp och bara lutade huvudet mot mitt bröst med halvöppna ögon och flämtade. Då blev jag faktiskt orolig på riktigt. Men vi gjorde som 1177 rekommenderade och gav henne 5 ml vätskeersättning var 5:e minut i några timmar och vips så piggnade hon till så mycket så hon kunde slå bort skeden och spotta och fräsa. Det borde ju vara irriterande men vi blev så himla glada över att hennes humör var tillbaka så hon hade kunnat göra vad som helst just då. Och några dagar efteråt skulle det visa sig. Vill barnet ha glass? JAJEMÄN! Varsågod. Bli buren överallt? INGA PROBLEM! Peka på precis allt med sitt uppfordrande DÄ?! och gå själv hem från restaurangen så det tog en timma istället för fem minuter? NEMAS PROBLEMAS, allt för dig min älskling.

Ving har betett sig riktigt rövigt och personalen på hotellet var under all rimlig kritik och flygresan var schemalagd till 23.55, gick en timma sent och vi var hemma 06.10 på morgonen, men det har ändå in all varit en jävligt härlig och välbehövlig semester.

Jag och Andreas har det ju inte dåligt, vi har en rätt härlig vardag till och med, men den senaste månaden har det liksom skavt lite att vi är Familjelogistik AB och ungefär 0% par i kärleksrelation. Det är himla svårt att sätta tummen på exakt vad det är när allting flyter på och vi skrattar åt barnet och aldrig bråkar eller typ ens tjafsar, men jag har haft en känsla av typ men jag då? JAG-jag? Var är min bekräftelse? Var får JAG plats i den här relationen när jag inte bara är mamma? Finns jag ens? Finns vi ens? Fan det är skitsvårt att vara allting; närvarande mamma, närvarande fru, prestera bra på jobbet, vara en bra kompis, dotter, syster. Det är svårt att prioritera för hur en än gör känns det lite som att en inte räcker till riktigt. Och i allt det, när vardagen funkar och allt är liksom trevligt hemma så blir det lätt att relationen kommer typ sist. För det är ju ändå småbarnsår och vad kan en förvänta sig egentligen? Vi har ju det trevligt? Ni vet? Men så kan det ju inte vara? För sen då? När småbarnsåren är över? Ska en titta upp och ba NÄMEN DU? VEM ÄR DU? VILKA ÄR VI? 

Det har tagit upp mycket tankeplats och känsloplats lately. Så jag försökte förklara det för Andreas för några veckor sen och det är fan inte heller det lättaste för det finns ju liksom inget som är fel-fel. Det är ju "bara" en känsla av att det inte är helt rätt? Jallefall, jag tror att det gick igenom (eller så var det mina niagra falls-tårar) i kombination att vi tänker på det bägge två för det började kännas lite bättre innan vi åkte redan, men efter en vecka tillsammans? HERREGUD JAG ÄLSKAR MIN MAN! Det är klart att det är honom jag ska leva med forever and ever. Vi är ju svinbra och go team! och vi är ju kära i varandra bortanför föräldraskapet också. Det var det bästa med resan, att bli påmind om det.

onsdag, maj 3

Är gift med Jessica Simpson

Vi sitter i varsin soffa i vardagsrummet. Jag slökollar internet och Andreas kollar på det där konstiga matprogrammet med en skrikig amerikan med blonderade toppar och solglasögon i nacken (SANT!) åker runt på ställen som serverar tusen kilo kött i sås (typ). Jag kollar också med ett kvarts öga ungefär. Plötsligt zoomar dom in vad som ser ut som råa kuber kött i nån pokébowl-grej varpå jag lite äcklat frågar Andreas om det verkligen är kött? Ja! Det är kött! Jag frågar igen för seriöst stora kuber rött kött? Njäe va? varpå mitt geni till man ba alltså tonfiskkött.

Igår mat jag inte tålde, idag chicken of the sea-brainz. Vädrar följetång på föräldraledighetshjärnan.

tisdag, maj 2

Välkommen till klubben älskling

En månad in i föräldraledighetslivet slog min man till med en hej jag har en bebis jag ska ha koll på jag sover inte på nätterna det är så mycket att hs koll på-dag. Han har på en dag lyckats:

* Gå ut och gå inklusive handla på hemköp i t-shirt som förutom är fläckig och har hål i även var vänd ut och in.

* köpa lightost (uäck, VEM äter ens det?)

* laga mat med ägg i vilket upptäcktes vid dukat bord framför middagsgäst. Jag är jätteallergisk mot ägg. Vi har varit ihop fyra och ett halvt år.

* duscha och ÅTERIGEN sätta på sig en (annan) t-shirt ut och in samt återigen gå och handla i den.

Jag älskar honom.