tisdag, juni 20

Jag är ensam med Ellen ikväll och har för första gången "tagit kampen" med mitt barn. Hon har börjat vägra somna på kvällarna och vi har väl tänkt att ja, men var uppe då i nåt försök att liksom inte göra sovandet till nån lek men det har ju så att säga INTE funkat. Senaste veckan har hon somnat efter mig tre gånger och då lägger jag mig aldrig före halv elva. Visst, hon är på strå-lan-de humör när hon tultar runt och gnolar men det är så inihelvete jobbigt att inte få en enda sekund för sig själv och hon är ju astrött egentligen. Så idag (efter lite pepp från min kollega) ba gjorde jag det. Vi hade en urmysig kväll och har skrattat och busat och myst och fnittrat och sen gjorde vi kvällsrutinen (pyjamas, borsta tänderna, släcka lamporna, hämta napp och snutte, dricka mjölk) och hon somnade TADA! inte. Men idag låg jag bara bredvid och lade ner henne igen när hon satte sig upp och ignorerade hennes kränkta ilskevrål om DÄÄÄÄÄÄÄ pekandes mot vardagsrummet (för lek) och försökte bara vara mjuk och lugn och trygg men ändå visa att nej, men här bestämmer jag och 30 minuter efter vi påbörjade nattningen sov hon lugnt i min famn. Hon skrek sig visserligen hes av raseri över att inte få bestämma i typ tjugo minuter av dom trettio men jag väljer att tro att hon mest var upprörd över att hon inte fick som hon ville och inte kände sig otrygg eller oälskad eller så. Hon somnade ändå med ansiktet pressat mot min hals och händerna innanför min behå (favvostället) med ett nöjt snusande. Och jag som förut har fått sån ångest av mitt barns gråt kände bara medlidande och att det jag gjorde var/är rätt. Det var nog ännu mer en vinst faktiskt. Jag tror ju att barn (vårt barn) mår bra av regler/gränser och hon är verkligen inne i en fas när hon testar vad hon får igenom och hur mycket hon kan ignorera vad vi säger. Hon gör så himla mycket nu som hon vet att hon inte får, och tittar på oss innan hon gör det för att demonstrera att hon vet men skiter i det. Och hon vet vad nej betyder och vilket nej som är ett näemengörinteajaskitsammagördetdå och vilket som är nej på riktigt för hon har fattat det i ett halvår typ men hon skiter i det. Och vrålar om hon inte får som hon vill. Det sista roar mig tyvärr lite pga har ni sett en svinsur ettåring? Urgulligt. Och hon ger sig ju på typ femton sekunder till en minut när hon inser att det är kört men sovdemonstrationen hon visade upp idag alltså GAWD, att det ens ryms så mycket vilja i en så liten kropp?

Nu är klockan 22.20 och jag har gjort noll vettigt med min lediga tid och nu ska jag hänga tvätt och tömma diskmaskinen men i teorin var det jävligt skönt att få en kväll för mig själv.

lördag, juni 17

Har haft en så himla härlig dag. Käkade långfrukost med pappa och öppnade sedan dubbeldörrarna till innergården och släppte ut barnet. Släpade ut en ihoprullad matta som stått i köket sen vi bytte för tusen år sen och en bytta leksaker, fällde upp parasollet och skickade Andreas att köpa jordgubbar, vattenmelon, citron, is och lunchmat* dvs all a girl needs. Har sedan dess suttit på stol, på matta, på kuddar med iskallt citronvatten och frukt inom armlängs avstånd och en överlycklig unge nånstans omkring mig. Tog ut hennes badbalja så hon fick plaska av sig jordgubbskladdet en sväng, grannen har besök med en tioveckors valp och från balkongerna ljuder det skratt och musik. Just nu vilar jag lite i sängen och sen ska vi käka pizza framför teven och se en film. Kanske det perfekta livet?

* färskpotatis, gräddfil, dill och gräslök, rödlök och sill eller kassler plus st agür på finncrisp som eventuellt är min enda craving so far. Mmm...st agür.
Det är varmt. Klockan är halv fem och jag är vaken för jag var tvungen att gå upp och kissa. Kanske är jag lite hungrig också om jag känner efter? Ellen och Andreas ligger ihopklistrade på ca 40 cm sängyta och andas exakt likadant. Vi har spjälsängen stående med långsidan tryckt mot vår och jag undrar om inte Andreas skulle trilla ur om den inte var där? Det är varmt och jag börjar få vattensvullna fötter och Nya Bebin sparkar så jag såg det utanpå magen igår. Skrek rakt ut ANDREAS JAG SER ATT DEN SPARKAR! och precis när jag gick och lade mig och den var at it again kände jag puffandet med fingertopparna, små små tappningar. Så fort Andreas kollar eller känner så händer ingenting. Det känns som att den känner att vi väntar förväntar och ba NEJ JAG VÄGRAR. Undra vem det är där inne? Jag tycker den är mer aktiv än Ellen, snabbare på nåt sätt. Ellen var mer seg och pushig och stark. Den här är bam bam bam bam bam fast lätt och på tusen ställen samtidigt. Ibland känner jag igen Ellens rörelsemönster från när hon låg i magen. Fan vad fantastiskt det är ändå.

Pappa är här. Det är mysigt. Han åker visserligen imorgon men vi ska ju ses hela sommaren så det gör inte så mycket. Lite trist pga var helt slut när jag kom hem igår och det var fotboll på teve under middagen och sen var jag tvungen att sitta i soffan och glo av tröttma. Vi brukar inte ha teven på när vi äter, men fotboll är fotboll och landskamp är landskamp så den var på.

Blir för övrigt bara mer och mer feminist. Det är helt sjukt hur mycket plats män tillåts ta i vårt samhälle och hur grisiga så många är utan att ens förstå det själva, eller förmodligen i nån form av vresig vägran att se hur det egna beteendet påverkar andra. Blir så för-e-bannad på föräldrar som inte fattar att just det beteendet sätts så jävla tidigt. Som inte fattar att "killar är killar och tjejer är tjejer" är fucking förödande för alla inblandade. Deras döttrar växer in i ett minskat levnadsutrymme medan deras söner grisar runt med bristande empati. Nä, okej, jag tänker faktiskt på alla fina pojkar killar män som inte är så. Som inte passar in i den bröliga mansrollen som kissar på väggar, skriker på andra och har stängda öron. Som min man, min chef, min kollega, min kompis, min kusin och alla andra i mitt liv och andras som inte alls blev såna utan jättefina människor.

För. Att. Dom. Fostrades. Till. Det.

Som också lider av den patriarkala strukturen, om än betydligt mindre än alla andra. Men som fortfarande är såpass drabbade av den att dom inte alltid ser vilket privilegie dom lever i för deras värld har aldrig öppnats helt för hur inarbetat det är att dom är värda mer. Vet ni till exempel att kvinnor och män inte har samma tecken på hjärtinfarkt? Nä, inte jag heller förut. Domningar i armen, kramp i bröstet osv är manliga tecken. Kvinnor är mer troliga att kräkas och få ont i ryggen eller käkarna och tro att det är nåt annat så kvinnor dör i större utsträckning än män om dom får en hjärtinfarkt*. Så mansinriktat är samhället så inte ens 1177 informerar om att symptomen kan vara olika vid ett livshotande tillstånd. Varför? För att en övervägande majoritet av forskning inom området begås på (av?) just män trots att kvinnor drabbas i nästan lika hög utsträckning (60/40). OCH INGEN TYCKER DET ÄR VIKTIGT ATT INFORMERA OM.

Gud, kvinnohälsa är min nya käpphäst. Kan väl glömma att somna nu när jag rantade upp mig själv så här mycket. Måste ändå försöka. Kanske ska smörja mina fötter och massera lite först? Ja, jo, så blir det.

*mind blowing-fakta från min moster sjuksköterskan från början, men google it om du vill bli förbannad

torsdag, juni 15

Jag längtar så mycket efter ledigt nu. Att jobba heltid och sen komma hem till ett barn som är still och tyst cirka när hon sover vilket hon dessutom verkar ha slutat göra är...utmattande. Igår kvart över tio när Ellen ÄNT-LI-GEN hade somnat tittade jag och Andreas på varandra från varsin soffa och det var inte långt ifrån att börja jämföra trötthet då kan jag villigt erkänna. Hon vill inte sova på kvällarna. Inte för att hon inte är trött för hon går och hämtar sin snuttefilt och vill ha nappen och sträcker upp armarna för att gosa , men precis sekunden när hon ska somna så blir hon magiskt SUPERPIGG FAKTISKT! och ska hålla på att kasta kuddar och ställa sig upp och fnittra och efter fyrtiofem minuter av Vi ska sova nu Ellen! Lägg dig ner! Mamma kan klappa Ellen. LIGG NER SA JAG! Men Ellen sluuuuuuuutaaaaaa. Eller andra härliga liknande kombinationer är det bara att ge upp och ner från sängen skuttar Världens Piggaste Barn (TM) som fnittrar åt allt och leker själv och pussas och håller på. Men det är väl inte så jobbigt? tänker nu vän av ordning och alltså nej, det är rätt så himla gulligt själva grejen och när hon väl har fått vara vaken till typ tio så somnar hon på cirka tre sekunder när vi nattar rond två, men jag får ingen tid för nedvarvning? Vi får ingen tid att bara vara vuxna? Vi kan inte se ett enda program på teve i sin helhet för även om hon är rätt självgående kvällstid så ska det ändå bekräftas och ses och kramas och klappa händer och sjungas och och och. LÅT MAMMA VARA IFRED!

Plus inne i en period på jobbet där semestern stressar pga typ ingen arbetstid kvar och tusen miljarder saker att göra och oj, nu måste jag rusa till ett möte med min chef som vi ska klämma in på den härliga tiden 10.10-11.00. Påminn mig om att nästa jobb ska vara statligt eller nåt.

onsdag, juni 14

Sommarlistan!

CinderalleyHanna och S har gjort sommarlista, bland andra. Jag har ju redan skrivit om våra planer, men jag ÄLSKAR listor so sue me.

Mina planer för sommaren: 
Först ska vi fira midsommar i Dalarna hos Robert och Julia och bada i champagne (ja, vissa av oss får väl dricka bebisbubbel men) för att dom har köpt ett hus i Sköndal cirka femtio meter från vårt. Vi åker onsdag kväll och tillbaka på söndag eftermiddag gissar jag. Älskar att fira midsommar i liten dalarnaby där alla känner alla och det är så pittoreskt så hjärtat nästan spricker.

Sen ska jag jobba en vecka och SEN börjar semestern med vår lilla Örebro-Karlstad-Sunne-Lidköping-Fiskebäckskil-Lidköping-Örebro-tour. Kommer vara mest i Lidköping med lite småutflykter eller dagar på dom andra ställena. DET SKA BLI SÅ SKÖNT!

Hur länge ska du vara ledig?
Fem veckor, more or less. Första veckan i juli till och med första veckan i augusti. Måste jobba lite emellanåt och hålla koll på mailen och göra löner och så där, men tänker att jag ska vara ledig större delen av tiden. Och alltså jag om nån vurmar för "är man ledig ska man vara ledig"-grejen, men jag har det så sjukt bra på jobbet med så mycket frihet och så mycket härligheter så jag tycker inte det känns det minsta jobbigt att hålla lite lite koll på jobbet även under semestern. Det kommer inte kräva många timmar av mig faktiskt.

Vad ser du mest fram emot? 
Att se Ellen springa runt på gräsmattan hemma hos pappa. Hon är så lycklig där. Att käka finmiddag med Andreas utan barn, PÅ RESTAURANG! Att njuta av utsikten i Värmland och vidderna på slätten och att krama en massa folk jag tycker om.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Ingenting tror jag? Vi ska ju vara i Sverige och solskydd och badkläder och whatnot är ju redan inhandlat. Kanske en ny baddräkt förresten. Jag är inte säker på hur länge till jag får plats i den jag har. I övrigt är det enda vi köper boende i Värmland och på kusten.

Kommer du att bli brun? 
Jag kommer nog inte ligga och sola så jättemycket, främst för att vi har en rymling till unge men också för att jag HATAR varmt. Men vi kommer ju vara utomhus en del så ja, lite brun iallafall.

Vad kommer du att äta? 
Färskpotatis. Kokt, grillad, i sallad. Med smör, med sås, med kryddor. Grillade grejer. Jordgubbar. Hallon. Rabarber.

Vad kommer du att dricka? 
Tvåtusenfemhundra liter kolsyrat vatten och en och annan kaffe.

Vad kommer du att ha på dig? 
Så lite som möjligt och så löst och ledigt som möjligt om jag måste ha på mig kläder. Mammas gamla smutsiga foppatofflor inom trädgårdens gränser.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1, min spotifylista Hemester som är nån svennenostalgi perfekt att ha på när vi åker på slingriga skogsvägar med fönstren nervevade för den rätta sommardoften.

Vad oroar du dig för?
Inget direkt. Bilresorna med Skrällen möjligtvis, men vi har försökt dela upp dem i max 15 mils etapper så det borde gå bra. I stort att Andreas ska hitta ett jobb antar jag. Han tog en deal på jobbet som var lite för bra för att avstå och som tillsammans med föräldraledigheter egentligen inte gör att han MÅSTE ha ett jobb förrän typ början av 2019, men han vill ju jobba så jag hoppas att han hittar nåt tills/när hans föräldraledighet är över efter sommaren. Hade ju varit "rätt" härligt med dubbla löner under avtalsmånaderna så att säga.

söndag, juni 11

Sommarplaner

Det blev semester planerad. Vi startar en fem veckor lång turné med Örebro (Andreas familj) följt av ett pitstop i Karlstad för Lerinmuséet och Inger och Lasse Sandbergs sagovärld på väg upp till huset vi har hyrt några dagar i Stöpafors utanför Sunne. Pappa och min syster sluter upp i Värmland och jag tänker att vi ska hälsa på min farmor, min farbror med familj och glo på Fryken och kanske köpa nån linneprodukt på Klässbols linneväveri. Efter Värmland blir det Lidköping i ett par veckor innan vi kör en minitrip till Fiskebäckskil för havsmuséet och Gullmarstrand Hotell och sen eventuellt en sväng förbi några kompisars sommarställe i Grundsund. Kanske förlänger vi trippen och åker till Kosteröarna eller till Göteborg eller vem vet, luften är friiii. Också tillbaka till Lidköoing och Örebro igen på uppvägen. Det var den semestern det!

lördag, juni 10

Sommar

Idag åkte vi till Rosenhill ute på Ekerö och min spontana känsla är VARFÖR HAR INGEN SAGT ATT DET FINNS NORMALT LANTLIGT LANDSKAP TYP TJUGO MINUTER HEMIFRÅN?! Der var EXAKT vad jag behövde. Lite kullar och hästar och kossor som betade och vatten. Och ett skitmysigt kafé där hela stället var up for grabs så det var bara att sätta sig lite varsom och låta ungen springa fritt. Och det fanns kaniner och hönor och ankor och getter och hederlig svensk sommar. Om ni vill ha en fin utflykt typ 45 minuter från Stockholm, åk dit! När vi kom hem gick vi och handlade grillmat och sen släppte vi ut barnet på innergården och dukade fram förrättsostar (hade sånt jävla sug efter st agür) och marmelad, tände grillen och småpratade med grannarna och deras barn. Så himla idylliskt så det är inte sant. Om nån blir avundsjuk kan jag ju säga direkt att den här lägenheten kommer vara köpbar om ett år och grannarna är supertrevliga och innergården har till och med syrener och träd och grillar och utemöbler och leksaker och en lekstuga. KOM OCH KÖP! Hehe. Nu sitter jag i soffan helt slut och väntar på att Andreas ska natta färdigt Ellen. Sen ska vi eh jag vet inte? Dumglo på teve? Planera semestern? Stirra planlöst in i väggen?

fredag, juni 9

En återerövring

På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på min bosslista med bara powertjejer som jag gjorde som pepp och fokus inför förlossningen förra gången. Det är första gången jag har kunnat lyssna färdigt på en låt från den listan sen Ellen kom och det är absolut första gången som jag istället för djup ångest har känt ja men typ pepp? Fokus? Power? En känsla av en sån jävla stolthet och mark under fötterna och stöd tamigfan. Jag lyssnade, höjde volymen och lät känslan av att stå och dansa i förlossningsrummet skölja över mig. Känslan av styrka och djup samhörighet med min bebis. Ingen ångest, inga panikkänslor, ingen hjärtklappning. Bara lugnet, trygg andning och ett jävlaranamma.

Vi var hos barnmorskan i onsdags och för npgra veckor sen var jag ganska uppriven kring typ allt, men mest en oro över att vara tvungen att förklara mig och övertyga och en ilska över detsamma. Varför ska JAG behöva rättfärdiga en adekvat vårdplan? Varför ligger inte ansvaret på att visa mig en lugn och trygg lösning på vården? Egentligen helt obefogade känslor eftersom jag hitills har blivit bemött med 1000% förståelse och bekräftelse, men jag antar att kombinationen skräckhistorier om folk som fått nekade snitt och psykisk ohälsa på kuppen och det faktum att det finns absolut NOLL officiell litteratur eller vårdinformation om positiva upplevelser eller anledningar till snitt inte direkt ger nån större tilltro eller trygghet. Anyhow, mötet med barnmorskan då, jag sa att jag ville boka in en tid asap med specialistmödravården så jag kan få det på papper och slappna av och att jag nog vill ha en ny remiss till samtalsenheten för att prata lite mer om den förra förlossningen och hon sa självklart! Jag skriver dom direkt. Men du Ska veta att du kommer få precis som du vill ha det Linn. Om du vill föda med snitt så kommer ingen hindra det eller säga emot. Det var längesen kvinnor behövde gå omkring och oroa sig för att bli tvingade in i någonting! Och det var ju såklart jättehärligt att höra och kanske hjälper nån mer än mig därute (därav infon här), men det är ju inte helt sant sett till hur det ser ut ute i landet. I Stockholm kanske, eller på vår MVC och några till kanske, men jag har kompisar som har gått igenom helveten för att få en förlossningsplan och det är inte alls längesen. Jag önskar och hoppas däremot att hon har rätt och att det gäller överallt nu.

Och ja, barnet mår utmärkt! Hjärtljudens kloppetikloppetiklopp gav mig tårar i ögonen och ett leende som aldrig ville släppa och nu börjar jag känna att det kommer bli bra det här.

tisdag, juni 6

Satt precis med fingret bokstavligen över boka-knappen till vårt älsklingshotell i Berlin några nätter i sommar när jag kom på att jag kommer vara gravid i vecka 28 just exakt precis då. HELVETE! Vi som precis bestämt oss för att unna oss nåt göttigt i sommar så här sista gången innan vi är tvåbarnsföräldrar och livet fortfarande är enkelt. Glömde lite av den lilla detaljen att Nya Bebin visst är ganska stor då och att försäkringarna slutar att gälla och well, jag har två kompisar som har fått barn innan vecka 28 och jag är inte så sugen på att ha den upplevelsen i ett annat land än ett där jag kan språket och som vi bor i. Så nu sitter jag här och är ledsen och opepp istället. Ja, vi skulle kunna åka veckan innan vilket ju tar hand om försäkringsbiten, men bebis i vecka 27 eller 28 känns ju ändå som potato potato när det gäller oron för att nåt ska hända. Satan också.

lördag, juni 3

Calling on flerbarnsföräldrar

Alltså jag vet inte om jag borde vara orolig för det här att jag inte riktigt kan förstå att det kommer ett barn till? Borde jag det? Jag pratar ju om graviditeten och Nya Barnet och vi funderar på hur vi ska sova med två småttingar och häromveckan köpte jag både ett par minibrallor och en snuttefilt men det känns ändå typ overkligt. Med Ellen så handlade ju allting om barnet som skulle komma. Köpa kläder, tvätta desamma, anpassa sovrummet, läsa böcker om födslar och första tiden och från mammors perspektiv och pappors perspektiv och plötsliga och planerade graviditeter. Jag pratade med magen och sjöng för den och funderade massor på hur det skulle bli och vem som skulle komma och och och. Nu ba ingenting? Jag har så svårt att se bortom det fantastiska barnet jag redan har. Jag är så kär så kär så kär i henne så jag kan liksom inte föreställa mig hur ett till ska få plats, även om jag logiskt fattar att det ju kommer göra det. Jag tänker inte så mycket på vad som händer barnet i magen just den här dagen eller veckan för jag är upptagen med att förundras över vad Ellen har lärt sig det senaste dygnet. Pre-barn var jag helt jag vill inte att barnet sover i sängen och nu kan jag inte tänka mig att sova utan den lilla varma snurran som lägger sig som ett andra täcke på mig varje natt. Hur ska en till få plats? Kan Andreas ta hen så jag kan vara med Ellen? Fast jag ju vet att när Nya Bebin väl är här så kommer jag ju inte vilja släppa nån av dom typ nånsin men just exakt prick nu kan jag inte känna nåt annat än den vilda forsen som är min kärlek till det barnet som ligger här bredvid mig och sover. Den som ryter högre och högre och högre och HÖGRE för varje dag. Att det växer en till sån i min kropp går liksom inte att förstå?

Är det nån annan som känner igen sig eller borde jag gå och prata med nån om anknytningsproblematik? Är det bara normalt att känna med en vild ettåring att en liksom inte hinner med att komma ihåg barn 2 innan hen finns på utsidan eller är jag svinkonstig? Varsågoda att diskutera i smågrupper.

torsdag, juni 1

Rutinultraljudet

Vi har varit på rutinultraljud nu. Jag hade sett fram emot det jättemycket för herregud det är inte så många gånger en får möjlighet att glutta på sitt barn innan den föds liksom. Vi fick Världens Tystaste Barnmorska. Det var hemskt! På de andra fyra ultraljuden vi har varit på har dom alltid varit här är hjärtat och här är ryggraden och här är... men den här bara kladdade runt i tysthet, tittade på huvudet i tjugo minuter medan vi blev mer och mer övertygade om att barnet var svårt sjukt innan hon öppnade munnen och sa att hon skulle vilja att den rörde lite på huvudet för hon såg inte nacken så om jag kunde röra lite på mig kanske? Sen var hon tyst i ett par minuter till innan hon gav mig en handduk och sa ja, här kan du torka dig innan hon gick och började knappa in grejer i datorn. Vi ba eh ok ska vi sätta oss här eller? Är det nu kristeamet kommer in och allting går åt helvete? Men nej, så var det inte.

Jaha, 25:e oktober blir det då. Moderkakan i bakkant, normalt hjärtljud, väldigt rörlig bebis och normalt med fostervatten. Var det nåt mer? *menande blick mot dörren*

Vi som faktiskt ville veta om det är en kille eller tjej den här gången frågade lite försynt om hon hade sett vad det var kansle? Nej, jag tittade inte. Så det var bara att gå därifrån. Både jag och Andreas var ganska chockade över hur konstigt det kändes att inte ha fått vara liksom med under undersökningen och ännu mer chockade över att bebin därinne tydligen mår alldeles prima. Har fortfarande ganska svårt att förstå att vi ska få ett barn till om jag ska vara ärlig, men det är klart att jag är jättejätteglad för att allt verkar vara so far so good.


onsdag, maj 31

Idag, ett år och trettio dagar efter förlossningen, blev jag uppringd av förlossningen för att prata om förlossningen (eftersom den inte gick speciellt bra och eftersom vår skattade upplevelse är 1 av 10 och vi därmed är på "krislistan"). Som jag har väntat och skällt om det här samtalet. Nu när det väl är gjort känner jag mig som en urpyst ballong ungefär. Nu har jag gjort allt jag kan för att den upplevelsen, som inte går att göra ogjort, ändå ska få så lite utrymme i mitt liv som bara går. Jag har gått i terapi. Vi har gått i terapi. Jag har pratat med barnmorskor och specialläkare och ännu fler barnmorskor. Och nu har jag pratat med en förlossningschef. Nu har jag gjort mitt. Nu har jag öst ut min besvikelse, vädrat min ångest och förklarat (och fått bekräftat) att jag är värd bättre än det vi fick uppleva. Att vi är värda bättre, såklart. Och chefen jag pratade med idag sa samma sak som alla andra har sagt jag måste säga att jag är väldigt imponerad av dig. Att göra det du gjorde och ha kommit dit du har kommit nu kräver en enorm styrka både psykiskt och fysiskt. Och jag svarade att det känns har känts tungt i perioder att min styrka blev mitt (vårt) fall men att jag är så inihelvete jävla stolt över mig själv och min prestation. Nu pratade vi i femtio minuter så obviously sa jag ju mer än så, men det är det jag tar med mig, förutom det självklara att jag har en helt ljuvlig liten lintott som springer omkring och fnittrar i mitt hem. Jag är också så himla stolt över att jag är stolt och att jag kan låta den känslan få ta sin rättmätiga plats utan att downplaya eller ursäkta eller förminska. Inte för att min självkänsla kanske har varit speciellt låg tidigare heller, men nån form av jante/kvinnofällotrams med självifrågasättande ständigt närvarande har det ju varit iallafall. Jag är så himla trött på det. Jag tänker inte vara med på det längre. Jag tänker vältra mig i självgodhet när det känns bra framöver. För om inte jag står upp för mig tror på mig backar mig hur ska någon annan kunna det? Jag är ju den enda som vet vad som krävs/krävdes av just mig just där just då. När vi slutligen lade på kände jag, äntligen, att bekräftelsen jag sökt under det senaste året visserligen var skön att få men till syvende och sist faktiskt inte behövs egentligen. Jag vill bara att alla kvinnor och familjer som kommer efter oss går därifrån med en helt annan känsla än vad vi gjorde. Jag vill att dom upplever att dom blev lyssnade på. Att dom blev sedda. Att dom blev respekterade och involverade och framförallt lyckliga.

torsdag, maj 25

Alltså igår! Gillar ju min chef massor vanligtvis men gillar inte speciellt mycket att få ett samtal tisdag 17.18 med du, jag behöver en massa siffror senast imorgon kväll helt oannonserat när onsdag är dagen innan långhelg och tisdag måndag har varit fulla med att reda ut andras bajsmackor och fredag torsdag var gravidsjuka och onsdagen ägnades åt samme chefs andra mindre planerade behov på ännu kortare deadline. Och eftersom jag inte visste att ovan skulle behövas hade jag bokat in ett möte med vår nya bankkontakt 10.00 för att gå igenom våra lån som måste bindas om senast på tisdag om vi inte vill vänta ytterligare tre månader (nej) och klockan 12 hade jag lunchdate med Egon som jag ABSOLUT INTE tänkte boka av pga var alldeles för längesen. Eh och nu kom jag på att jag ju skulle bjuda på födelsedagslunch och att hon fick betala själv. Förlåt! Re-bjud, Egon? Så halva dagen var liksom redan bortbokad åt annat plus en timmaish till sånt som bara måstemåste göras innan långhelg och ja, jag blev klar 18.47 ("klar", sa direkt i tisdags att jag skulle göra mitt bästa men att xyz inte skulle kunna vara 100% pga tiden). Hetsade hem i bilen, packade för helgen och lämnade Stockholm 19.43 med förhoppningen om att barnet skulle somna inom en timma. Det gjorde det inte. Hon somnade i Källby, cirka 15 minuter till destinationen eller 32,5 mil in på vår 34 mil långa resa. Klockan var 00.25. Själv somnade jag 01.30, sov till 03.24 och var vaken till 05.40 innan jag sov ett par timmar till. För tredje fucking dagen (natten) i rad. Fy fan vad jag hatar hosta och medicinerna som gör mig speedy gonzales.

Inatt, när jag låg i min syrras säng i rummet vägg i vägg från resten av familjen för att "sova ostört", roade jag mig iallafall med att läsa om mitt liv från maj 2012-mars 2013 aka tiden när jag hetsjobbade och intalade mig själv om att jag hade koll samt multidejtade i jakt på en kille. Jag är så glad att jag har skrivit ner dom 8 senaste åren och deras känslor och tankar och grejer för när jag läste inatt om när jag träffade Andreas så minns jag ju exakt hur det kändes och hur han var vi var jag var där i början när allt var nytt samtidigt som jag så här fyra och ett halvt år ett giftemål och ett och ett halvt barn senare ju vet hur det blev. Att det faktiskt VAR han. Att det går att läsa i dået hur nuet fanns där. Hur han tittade på mig tog i mig såg mig såg mig såg mig. Och såhär i vardagsvortexens snorkladd och ständiga plockande så påminns jag om det som är vi bortom allt annat. Det vi:et som skapades där i rödvinsångorna och söndagstrasslade ben och sena nätter. Det som var innan sorg och mörker och trötthet och graviditeter och bebisdagar, och nätter. Det uppsluppna. Det tramsiga. Det försiktiga tassandet kring vad vem hur som ändå var så starkt hos oss bägge. Och jag tittade genom väggen på min snarkande familj och såg utan att vara i rummet deras positioner i sängen. Det avslappnade minspelet och dom halvöppna munnarna. Jag såg det som var dåförtiden i den totala tryggheten självklarheten som är nuförtiden. Hur mannen som jag känner rakt igenom hundratusenprocent, som en förlängd del av mig, faktiskt är det där andra också. Inte bara pappa medförälder vardagspartner utan killen som får mig att kikna av skratt och vars kyssar fortfarande gör mig yr.

tisdag, maj 23

MEN GIVE ME A BREAK!

Okej, illamåendet gick över i helgen, tack för det! Visserligen efter att jag först var tvungen att kaskadkräkas av äckel för att jag skulle slänga kissblöjor, men ändå. Att lägga till den långa listan av saker jag inte gör i vårt hushåll: byta blöja på barnet. I lördags började jag istället att hosta och nu går jag omkring och hostar och hostar och sover inte pga hostar och är astmatät fucking IGEN. Sen jag blev preggers i januari-ish har jag varit förkyld/tät->mått illa->varit förkyld/tät OCH mått illa->haft ont i ryggen->mått illa->hosta/tät. FÖR I HELVETE, jag är så trött på att aldrig må bra. Att bara gå omkring och gnälla hemma över kroppens uppenbara förfall istället för att ha gravidglow och njuuuuuuuta (hahaha, vem njuter av en graviditet? Upp med en hand!). Den enda positiva grejen skulle väl möjligtvis vara respiten från PMS:en och dess månatliga domedagskänslor/känsla av att vilja skilja mig från Andreas är en rimlig känsla. Skulle gärna ligga på exakt den här hormonbalansen for ever and ever för den anledningen, men i övrigt nej.

fredag, maj 19

Å andra sidan gick jg från spökveckor i graviditeten till världens huvudvärk och illamående igår så jag fick gå hem från jobbet och sova i fem timmar. Idag är jag hemma pga mår illa men mest för att jag vanligtvis inte jobbar fredagar men hade tänkt att göra det idag för jag har så mycket att göra men inte på bekostnad av hälsa. Gissar att vi nu är inne i den delen där jag kan äta typ ett halv äpple åt gången utan att må illa av mättnad. Och! Precis som förra gången är jag så JÄVLA slemmig i halsen och det gör mig också kväljningsbenägen av äckel dagligen.
Jag är så kär i mitt barn just nu. Det är säkert hormonellt men det enda jag vill är att hon ska gå omkring i blöja vara gullig och att kramas hud mot hud. Jag drabbas av cute aggression flera gånger per dag och kommer snart behöva bettskena. Jag vill ju respektera hennes integritet och bara gosa när hon vill osv MEN DET ÄR SÅ SVÅRT NÄR HON ÄR SÅ GÖLLIG!

måndag, maj 15

På andra sidan bebischartern

Vi åkte ju på en all inclusive-baby-extra-allt-semester på Mallis en vecka med ett par kompisar och deras barn. Det var ju ljuvligt att vara i 25 graders värme och bara få hänga med familjen helt utan alla vardagliga måsten och hotellet var väl fräscht och rummet bra och så, men lelle barnet blev matförgiftad av äckelbuffén. Snyft. Det var så så så synd om henne när hon torrhulkade och grät och tittade på oss som men varför gör ni ingenting? Vad händer? Vid ett tillfälle blev hon så matt så det var som att hålla i en nyfödd igen, albeit en jävligt stor nyfödd. Hon var helt slapp och bara lutade huvudet mot mitt bröst med halvöppna ögon och flämtade. Då blev jag faktiskt orolig på riktigt. Men vi gjorde som 1177 rekommenderade och gav henne 5 ml vätskeersättning var 5:e minut i några timmar och vips så piggnade hon till så mycket så hon kunde slå bort skeden och spotta och fräsa. Det borde ju vara irriterande men vi blev så himla glada över att hennes humör var tillbaka så hon hade kunnat göra vad som helst just då. Och några dagar efteråt skulle det visa sig. Vill barnet ha glass? JAJEMÄN! Varsågod. Bli buren överallt? INGA PROBLEM! Peka på precis allt med sitt uppfordrande DÄ?! och gå själv hem från restaurangen så det tog en timma istället för fem minuter? NEMAS PROBLEMAS, allt för dig min älskling.

Ving har betett sig riktigt rövigt och personalen på hotellet var under all rimlig kritik och flygresan var schemalagd till 23.55, gick en timma sent och vi var hemma 06.10 på morgonen, men det har ändå in all varit en jävligt härlig och välbehövlig semester.

Jag och Andreas har det ju inte dåligt, vi har en rätt härlig vardag till och med, men den senaste månaden har det liksom skavt lite att vi är Familjelogistik AB och ungefär 0% par i kärleksrelation. Det är himla svårt att sätta tummen på exakt vad det är när allting flyter på och vi skrattar åt barnet och aldrig bråkar eller typ ens tjafsar, men jag har haft en känsla av typ men jag då? JAG-jag? Var är min bekräftelse? Var får JAG plats i den här relationen när jag inte bara är mamma? Finns jag ens? Finns vi ens? Fan det är skitsvårt att vara allting; närvarande mamma, närvarande fru, prestera bra på jobbet, vara en bra kompis, dotter, syster. Det är svårt att prioritera för hur en än gör känns det lite som att en inte räcker till riktigt. Och i allt det, när vardagen funkar och allt är liksom trevligt hemma så blir det lätt att relationen kommer typ sist. För det är ju ändå småbarnsår och vad kan en förvänta sig egentligen? Vi har ju det trevligt? Ni vet? Men så kan det ju inte vara? För sen då? När småbarnsåren är över? Ska en titta upp och ba NÄMEN DU? VEM ÄR DU? VILKA ÄR VI? 

Det har tagit upp mycket tankeplats och känsloplats lately. Så jag försökte förklara det för Andreas för några veckor sen och det är fan inte heller det lättaste för det finns ju liksom inget som är fel-fel. Det är ju "bara" en känsla av att det inte är helt rätt? Jallefall, jag tror att det gick igenom (eller så var det mina niagra falls-tårar) i kombination att vi tänker på det bägge två för det började kännas lite bättre innan vi åkte redan, men efter en vecka tillsammans? HERREGUD JAG ÄLSKAR MIN MAN! Det är klart att det är honom jag ska leva med forever and ever. Vi är ju svinbra och go team! och vi är ju kära i varandra bortanför föräldraskapet också. Det var det bästa med resan, att bli påmind om det.

onsdag, maj 3

Är gift med Jessica Simpson

Vi sitter i varsin soffa i vardagsrummet. Jag slökollar internet och Andreas kollar på det där konstiga matprogrammet med en skrikig amerikan med blonderade toppar och solglasögon i nacken (SANT!) åker runt på ställen som serverar tusen kilo kött i sås (typ). Jag kollar också med ett kvarts öga ungefär. Plötsligt zoomar dom in vad som ser ut som råa kuber kött i nån pokébowl-grej varpå jag lite äcklat frågar Andreas om det verkligen är kött? Ja! Det är kött! Jag frågar igen för seriöst stora kuber rött kött? Njäe va? varpå mitt geni till man ba alltså tonfiskkött.

Igår mat jag inte tålde, idag chicken of the sea-brainz. Vädrar följetång på föräldraledighetshjärnan.

tisdag, maj 2

Välkommen till klubben älskling

En månad in i föräldraledighetslivet slog min man till med en hej jag har en bebis jag ska ha koll på jag sover inte på nätterna det är så mycket att hs koll på-dag. Han har på en dag lyckats:

* Gå ut och gå inklusive handla på hemköp i t-shirt som förutom är fläckig och har hål i även var vänd ut och in.

* köpa lightost (uäck, VEM äter ens det?)

* laga mat med ägg i vilket upptäcktes vid dukat bord framför middagsgäst. Jag är jätteallergisk mot ägg. Vi har varit ihop fyra och ett halvt år.

* duscha och ÅTERIGEN sätta på sig en (annan) t-shirt ut och in samt återigen gå och handla i den.

Jag älskar honom.

måndag, maj 1

Ett år

Det är ett år sen du kom till oss Ellen. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna skriva om det för det är så konstigt hur nån kan ge ett helt nytt liv och samtidigt kännas som att det har varit så för alltid. Allt jag vill skriva känns som klyschor för så många före mig har sagt samma sak och ändå känns det som att jag upplever det för första gången nånsin. Du är det mest självklara som finns. Det är klart att det var du som låg där inne i magen. Det är klart att det är du som har saknats mig hela mitt liv. Det är klart att det är du som gör min kärlek till något lika automatiskt som att andas. Det är klart att det alltid kommer vara du.

Min lilla älskade tramsfia! Min smarta, roliga, härliga, knäppa person. Du är så många saker redan. Du har humor (och humör). Du är stark och envis och uppfinningsrik. Du är uppmärksam, nyfiken och snabblärd. Du vaknar varje morgon med ett glädjetjut och fortsätter dina dagar ständigt tjattrande, ständigt fnittrande. Du verkar ha en livslust som driver dig till allt som är gott och härligt och mysigt och skojigt här i livet. Du älskar ÄLSKAR att mysa och kommer med jämna mellanrum med din snutte eller ett gosedjur och kryper upp hos oss och mmm:ar. Du älskar att duscha och bli insmord och att äta mat så länge den smakar nånting. All barnmat spottar du ut med ett fräs. Allt smaklöst kastar du på golvet. Allt jag eller din pappa lagar älskar du.

På kvällarna somnar du hos mig eller sin pappa och sen sover du mellan oss. Oftast närmast din pappa för det är han som matar dig på nätterna men om du är orolig vill du sova nära nära nära mig, klistrad vid min sida med din lilla hand under min kind. Jag är din stora trygghet, men vet du? Du är min också. Du är min stora tröst när jag är ledsen, min trygghet när jag är orolig och bara att ha dig nära gör att jag glömmer allt som är jobbigt och bara blir lycklig och tacksam över att vi får ha dig. Att vi får vara dina föräldrar och se dig bli den du kommer att bli.

Ellen Isabelle, du är den finaste personen jag känner. Jag älskar dig mer än du nånsin kan ana.

lördag, april 29

Vi ska ha gäster om 18 minuter (alltså ingen förutom typ jag kommer väl nånsin prexis i tid men) och Andreas skulle för 1 1/2h sen bara gå och handla (ca 500m till hemköp) och ta en liten promenad men är hemma innan kvart över fyra! och nu är klockan kvart i fem och var är han? Ingen vet. Alltså det gör ingenting. Han kommer väl när han kommer. Det är bara så himla typiskt tecken på hans VAHNsinnigt dåliga tidsuppfattning. Alltså på riktigt, han kan inte bedöma hur lång tid nånting tar även om han gör det varje dag. Typ åka hem från jobbet. Ringer och ba går nu älskling, ses om tjugo! när det aldrig nånsin har tagit mindre än fyrtiofem minuter, oftast längre. Min chef, bless him, är exakt likadan. Äre nån form av manligt drag eller?

onsdag, april 26

Är ensam hemma för Andypants har tagit med barnet till sin pappa i Örebro över dagen/natten. Grät imorse när jag skulle gå till jobbet pga HERREGUD VARA UTAN MITT BARN I MER ÄN ETT DYGN??!! Men skärpte till mig och har sen haft en av mina bästa (arbets-)dagar på typ forever. Hade i princip back-to-back-möten och ni vet känslan när man ace:ar? Jag var så himla rolig charmig och lät så insatt och smart så jag nästan förvånade mig själv och sen kom jag tillbaka till jobbet emellanåt med tusen nya idéer och helt inspirerad och pepp PLUS med en jättemöjlighet för oss att öppna upp i USA framöver. Och! Vår nya person vi kommer anställa ska rapportera till mig. Älskar att chefa och vara med och utveckla unga förmågor.

Det bästa med mötena var ändå det sista där jag och en typ branchkonkurrents (fast ändå inte konkurrent) ekonomichef tog en kaffe för att byta lite insights om gemensamma konkurrenter och det slutade upp med att vi satt i nästan tre timmar och diskuterade min nya arbetsworldview om att vi måste sluta se konkurrens och börja hjälpas åt och trade:a erfarenheter istället. Hon gav mig kontakter rakt upp och ned och vi ska strax tvinga/sätta press på två leverantörer i ett utvecklingsprojekt genom ett grupptryck som inte går att få till på egen hand. Det här är det nya arbetssättet, jag är 1000% övertygad. Vill vi framåt måste vi hjälpa varandra.

Unt! Unt! Unt! Avslutade dagen med en fyratimmars middag med Lisa på Bistro Bon. Åh, Lisa hjärta hjärta hjärta.

Nu ska jag försöka förlika mig med att lägenheten är tyst, mörk och tom och sen somna utan att nån sparkar mig i ansiktet.

tisdag, april 25

Vansinnet

Barnet är inne i nån fas igen som gör henne sjukt mammig/klängig. Eventuellt för att jag är borta hela dagarna, men låt oss låtsas att det är en fas. Förutom att jag inte kan stå upp utan att hon bokstavligen hänger mig i kjolarna så får inte Andreas natta henne utan att hon gråter som om livet var på väg att ta slut. Så jag nattar. Och det är ju urmysigt, men jag blir så jävla irriterad när det drar ut på tiden och hon somnar men vaknar igen och knölar runt så jag måste ta upp henne igen. Och igen. Och igen. Och... Nu lämnade jag precis över monstret till hennes pappa med orden hon gör mig vansinnig! Så känner jag inte struliga kvällar när vi delar på nattningarna. Då kan jag minsann andas och slappna av och tänka att det ju är rätt mysigt osv. Men nu? NEJJE. Vill bara att hon ska somna så jag får ha lite vuxenkväll innan jag måste gravidsova svintidigt.

Vecka femton

Den här graviditeten bara fortsätter att tuffa på alltså. Har fortfarande inte riktigt fattat att det kommer komma en till människa som ska bo hos oss trots att det var typ igår jag satt i samma situation. Till exempel förra året det här datumet då jag OCKSÅ var gravid. När jag promenerade till jobbet imorse tänkte jag på hur det kommer kännas när det här barnet också är på utsidan. Inte så mycket på hur själva barnet kommer vara eller hur jag kommer känna/vara/uppleva det utan mer kroppsligt. Att veta att den kroppen bara kan bli starkare och inte ska brytas ner en gång till. Att den kroppen bara kommer vara min i framtiden. Det är en himla konstig och göttig tanke faktiskt, även om jag inte på nåt sätt har nåt emot att vara preggers. En av anledningarna till att vi ville försöka få ett till barn så här snabbt var för att jag kände att jag kanske kanske kanske vill ha ett till längre fram (om det går bla bla bla) och jag fyller trettiofyra i år och vill inte ha tre småttingar samtidigt (om jag kan styra själv) men nu känner jag bara, BARA, nu är det nog. Inte en graviditet till. But then again, fråga mig när nästa unge börjar växa ur bebisstadiet och bli en person och mina hormoner skriker efter en ny bebis.

Hur mår jag då? Jo, men tack bra. Ungefär som jag gjorde pre-graviditet förutom ett visst illamående om jag slarvar med att äta och en tendens att somna när jag nattar barnet vid halv nio. Samt: en stor irritation kring kroppens uppenbara förfall. Att bära två barn inom loppet av ett år gör inte direkt under för core-muskulaturen kan vi väl säga. Ser mer gravid ut nu än jag gjorde i vecka tjugofem med Skrällen, fast utan den där fina rundade magen. Ser mest lite putigt tjock ut och jag vill ju inte att det ska störa mig men det stör mig. Och nästa lördag åker vi till Mallis på bebischarter med ett par kompisar och jag vill verkligen inte gå runt i badkläder just nu. Ska KBT:a mig själv med det gör inget att vara tjock och det spelar ingen roll vad andra kanske tycker om hur jag ser ut. Jag har lika stor rätt att vara där som alla andra. Mitt livskall är inte att pleasa andras preferenser. Det låter ju rätt okrångligt men H E L V E T E vad det inte är det. Jag försöker pysa ut ångesten hos Andreas men han tittar bara oförstående på mig och men du är ju jättesnygg?!:ar och bless him for it, men ibland önskar jag att han delade preferensramar och uppväxt med mig och inte som en slimmad perfekt medium-man som inte sticker ut på nåt sätt.

måndag, april 24

Det är så konstigt att ha liksom ett vanligt liv igen. Vakna, gå upp, gå till jobbet. Det är ju en jävligt konstig grej att gå och jobba när det finns en sovvarm och gosig pyjamasklädd klump att sitta i soffan med. Ba hejhej nu går mamma till jobbet. Och appropå det här med att kalla sig själv för mamma/vara en mamma? GUD vad det är konstigt att se så här i skrift eller prata med andra (främlingar) om det samtidigt som det känns ungefär tusen procent naturligt att både vara och kalla mig själv mamma i närheten av Ellen. Det känns fortfarande lite som att liksom vanliga Linn, jobb-Linn, är precis exakt som vanligt och då är det ju jättekonstigt att jag också är någons mamma eftersom den personen är cirka sjutton i huvudet. Jag kan fortfarande bli nervös över att bli leggad på Systemet och varje gång (!) jag öppnar en flaska vin så känner jag mig typ lite som att jag gör nåt bus. För att inte tala om hur förvånad jag känner ibland när jag hör mig själv prata "officiellt" och fatta beslut om grejer eller hjälpa andra att göra svåra grejer. Jag? Jag kan ju inte nånting egentligen. Jag sitter ju mest och hittar på lite för stunden vad jag tror. Och så lyssnar folk på det?! Näe, gud det är ju så konstigt.

Sett från sidan är det väl inte alls speciellt konstigt att vare sig handla på systemet, vara någons mamma eller bli lyssnad på i jobbet när man är trettiotre år going on trettiofyra och har jobbat de senaste femton åren. Men inombords? Så konstigt. Jag vill ju bara ligga i soffan och äta godis till middag och aldrig göra tråkiga grejer som att städa eller så.

torsdag, april 20

Jag intervjuade en tjej förut som var liksom jag själv, fast några år yngre. Alltså inte exakt såklart, men så himla många drag och grejer var lika. Jag vill på allvar typ bli hennes mentor och ba kom här så ska jag lära dig allt jag kan. Älskar ju mig själv va.

onsdag, april 19

Jag älskar Sverige och jag ÄLSKAR att betala skatt. Ellen har hostat i några dagar och igår på eftermiddagen kulminerade det i nån form av andfåddhet och pipande andning som gjorde att jag, rutinerad astmatiker som jag är, fick pa-nik och ba NÄE NU ÅKER VI IN! Klockan var halv fem och vårdcentralen stängde fem och 1177 hade 25 minuters väntetid så jag kollade in närmsta närakut/jourcentral och insåg att vårdcentralen också var/är jourcentral så vi åkte dit. Cirka en minut efter att vi gick in genom dörrarna och jag sa jag tycker att hon andas lite jobbigt stod vi framför en sjuksköterska som kollade lite och pratade med Ellen och konstaterade att vi nog kunde vänta tio minuter tills jouren öppnade men om det är nåt så är det bara att knacka här på dörren, vi är precis här! Vi fick första tiden på jouren, blev inskrivna, fick ett rum och en läkare två minuter senare som mätte syresättningen och lyssnade på oss och på Ellen och skickade hem oss med ett betryggande allting ser jättebra ut, men vad bra att ni kom in! Vi var hemma igen halv sex. 

OCH DET KOSTADE INGENTING! 

Så himla himla himla himla himla tacksam för att vi gemensamt hjälps åt att se till att det här är vår vardag.

tisdag, april 18

Som en död

Igår somnade jag när jag (i vredesmod) lade Barnet Som Aldrig Ville Somna och som gjorde allt i sin makt för att vara vaken. Till slut blev jag så irriterad så jag bara lade ner henne i sängen och lade mig bredvid och så somnade jag väl tydligen och nån gång borde väl barnet ha gjort detsamma med tanke på att hon låg kvar och sov när jag vaknade fullt påklädd med linser i och allt vid halv ett. Då låg Andreas bredvid och snarkade och herregud vad jag hatar honom på nätterna när han snarkar och jag vill sova. Fördelen hos pappa är att det finns ett sovrum till precis bredvid så där har jag sovit fyra av sex nätter nu. Kommer eventuellt aldrig mer vilja sova i samma rum igen. Jallefall, jag har sovit minst åtta timmar plus en eller två på förmiddagen sen vi kom hit i onsdags och jag blir bara tröttare och tröttare och tröttare. Känns ju lite som att det borde vara tvärtom, men jag gissar att Nya Bebins växtspurt måste få sin energi nånstans ifrån.

Tack förresten för alla grattis!! Vi är jätteglada och jag mår, förutom tröttheten, jättebra nu. Mår bara illa när jag måste byta blöja eller annat äckligt och är täppt i näsan, men i övrigt är allt bra. Måste säga att tiden den här graviditeten går så jävla mycket snabbare än förra gången. Det kändes ju som en eeeeeeevighet varje vecka förra gången och nu ba eh oj, är redan i vecka fjorton!

måndag, april 17

Att ÄNTLIGEN få berätta

Vi ska få barn igen. Jag är gravid. Igen. Det är så himla himla roligt! Och anledningen till att jag har skrivit cirka noll saker här senaste veckorna. Mellan att vara förälder till barnet vi redan har, jobba och försöka överleva illamåendet har det inte funnits så mycket tankar på annat värt att dela. Men nu är första ultraljudet gjort och so far so good. Jag andades ut tolv veckors luft när barnmorskan ba och lilla hjärtat pickar så fint så. Men ja, det var planerat eller med flit eller vad man ska säga och det blir nästan precis 1 1\2 år mellan barnen om allt går som det ska. Jag är i vecka fjorton nu så en tredjedel down, woop woop!

söndag, april 16

Ej smart

Vi är hos pappa på påskledigt. Med tre vuxna på ett barn tänkte jag väl att jag ändå kunde få tid att ligga i soffan och läsa en bok eller ligga i sängen och se en serie eller VADSOMHELST UTAN BARNANSVAR. So far är den enda egentiden den när jag låtsas att jag fortfarande sover på morgonen fast jag ligger i sängen och kollar sociala medier eller igårkväll när jag gick och lade mig vid tio och bad Andreas sova i andra rummet pga snarkar så förbannat och sen tittade på ett halvt avsnitt Suits på volym 2 bredvid en sovande unge. HUR KAN DET BLI SÅ?! Varför är jag så dålig på att få tid bara för mig? Varför dyker det alltid upp ett barn eller en mat eller besök? Förut gick jag ut med Ellen i vagnen för att hon skulle somna, gick runt kvarteret och kollade andra halvan av Suits när jag skyndade mig in för att passa på att få en lugn stund medan hon sov. Åh, och och och, pappa kan vara barnvakt och vill vara barnvakt och vi har inte utnyttjat det för vi vet inte vad vi ska göra med fria timmar? HUR DUMMA I HUVET ÄR VI?!