onsdag, februari 15

Vi firade allahjärtansdag över grönsaker i ugn vid köksbordet igår och försökte väl vara romantiska och prata om livet och tacksamheten och framtiden i flerordsmeningar, men det tar på uppmärksamheten att ha en nioochenhalvmånaders runt fötterna hela tiden. Det fick väl vara på plussidan; vårt egentillverkade barn. Att ha en familj. Att vi är en familj. Att vi får dela det här med varandra. Att vi är ett så himla himla bra team. Att det är så självklart att vi ska dela på saker. Jag träffade en bekant häromdagen som beklagade sig över arbetsbördan hemma med en bebis och en fyraåring och ja min man är bra på många saker men hushållsarbete är inte en av dom och jag kände mest okej, fast vad avvikt är han bra på då? Hushållsarbete är väl ingenting man är bra eller dålig på känner jag? Det är ju ingenting man liksom väljer att göra, det är ju bara nåt man gör och jag menar livet och vardagen består ju fan av bädda plocka bära städa diska tvätta handla laga mat repeat. Jag kan faktiskt inte förstå hur nån kan acceptera att den andra personen bara inte gör saker för att hen "inte vill". Alltså det finns tusen saker som jag gör hellre än att plocka städa damma diska fixa MEN DET MÅSTE JU GÖRAS. Hur kan då bördan av det hamna på en person? Eller alltså jag fattar hur det händer, men jag kan inte relatera till det för jag hade aldrig accepterat det? Jag tycker på allvar att bristande jämställdhet hemma är samma sak som bristande respekt för sin partner. Att ställa JAG vill inte framför ett välmående för bägge. Jag tycker inte på nåt sätt att det är okej att ens tjafsa tillbaka när det gäller hushållsarbetets delande. Bara. Fucking. Gör. Det. Jag är tacksam för att jag och min andra teammember håller det som så himla självklart. Jag har fan aldrig hört Andreas gnälla om vardagsbestyr. Eller jo, kanske att han är den enda som går ut med soporna och well, han har rätt och jag eh försöker knappt bättra mig. Shame on me. Jaha vad mer pratade vi om? Vårt barn säkert. Det är svårt att låta bli att prata om vårt barn eftersom hon är så jävla göllig och rolig och härligt och äeh men fan det är så jävla fantastiskt att ha barn ändå? Trots att jag var nära på att ge bort henne på Bolia i måndags strax innan jag även var nära på att ge bort min man också. Det gillar jag också med vårt förhållande; att det är okej att faktiskt vara lite jävla svinsur en stund och ändå veta att det är for life. Att allt som är jag ryms i allt som är vi för det finns inget alternativ. Det är ju vi och vår familj nu och för all framtid amen.

onsdag, februari 8

Saker jag tänker på

Alltså jag borde väl förmodligen inte fråga det här eftersom hela anledningen till att jag frågar förmodligen är svaret men: vad räknar du som sova hela natten/bra nattsömn för bebis/barn? Vi har äntligen kommit ner på en gång mellan 00-07 efter att ha varit i två-fyra gångersgänget några månader plus några mikrogånger pga ynk/nappen/jävligt oklart och visst är det skönt att en ny fas inträtt (NO JINX) men så himla jobbigt har jag inte upplevt avbrotten ändå? Vårt barn vaknar iofs och somnar om nästan direkt antingen av mat eller bara vara i famnen så det är ju inga långa vakenstunder, men jag har ju likförbannat inte sovit mer än kanske tre hela nätter sen Ellen kom. Och ändå är jag en människa som oftast inte är alltför trött. Jag snittar nog ändå 8-9 timmar i sängen varav kanske 20-30 minuter i vaket tillstånd. Hon somnar typ åtta för natten och vaknar typ åtta för dagen. Skulle ni säga att det är ett barn som sover bra eller inte?

Min andra grej är: hur kan nån vara emot samtyckeslag? Alltså vad är argumentet? Om en ligger med folk som vill ligga med en tillbaka (eh som det ska vara) så är det väl varken till eller från att det finns en lag som säger att det är rätt eftersom det inte spelar nån som helst roll för en själv. Således borde ju alla som är emot antingen personligen ta åt sig (och verkligen skärpa till sig) eller vara emot samtyckessex hence för tvångssex? Eller?

tisdag, februari 7

Vi har sjukstuga. Jag har astma och barnet, well barnet är väl typ friskt nu, men Andreas säger att han känner sig lite risig. I förrgår tog vi inte av Ellen pyjamasen, igår drog hon med mig till vagnen i hallen och propsade på att gå ut och idag har hon fått kolla på BABABABABAA! (babblarna) 3 gånger. Alltså 20 minutersversionen. Precis exakt just nu är en av gångerna. Andreas lagar mat (vegetarisk lasagne) och jag orkar fan inte vara mera pedagogisk sångledare personligt gåstöd sagläsare magkittlare nåt mer så hejhej youtube på teven. Plus hon brukar smygbajsa framför teven och hon skulle behöva göra det nu såatteh.

Annars då? Nämen jag försöker väl övertala alla jag gillar att köpa hus i Sköndal så vi kan bo grannar och grilla och hjälpas åt med hämta/lämnacirkusen. Fan vad fint det skulle vara.

HA! Jag kan min bebis, nu bajsade hon!

lördag, februari 4

Rövhatt

Är förkyld. Hatar som ni vet att vara förkyld. Har smittat mitt barn. Hatar om möjligt förkylningar ännu mer för AJJE MITT HJÄRTA när ungen vaknar upp och vrålar pga ont nånstans, halsen gissningsvis för det hade jag. Är så himla himla glad för att hon till och med i det läget liksom är glad i grunden. Att det går att distrahera henne med nåt hon gillar (bild på mormor, Morbergs kokbok (alltså don't ask men hon kan peka på frågan "var är morberg") eller vilken lysknapp som är närmst) och när hon har lugnat ner sig så tar hon flytande alvedon och hjälper till fast det är äckligt. Så himla stark och tuff mitt barn. Gillar INTE snorsugen men tycker det är helt okej efteråt och hatar saltlösningen. Det var liksom lättare när hon var två månader och inte kunde göra motstånd men det är också lättare nu för det går att kommunicera och hon har utvecklat förmågan att andas genom munnen. Nu ska hon få gå på alvedon i ett dygn och sen kollar vi om det onda är borta och ja, jag är en sån som hellre pillar i lite alvedon i onödan för att hon ska slippa ont än som håller på det tills det krisar. Det är jobbigt nog att vara nio månader och sjövild men inte orka nånting. Lelle lelle bebin.

onsdag, februari 1

Jämställdheten - så tänker vi 2.0

Kommer ni ihåg jämställdhetslistan som jag fyllde i innan Skrällen föddes? Jag blev då påmanad om att återkomma typ ett år senare och well, nu gör jag det. Det blir lite för rörigt om jag ska klippa in vad jag svarade då jag föreslår att ni först klickar på länken ovan och sen läser här, mkej?

BEBISNÄTTER:
Ja, alltså det är väl ganska lika om vi också räknar in mornar i det här. När Ellen var nyfödd så delade vi upp nätterna i innan fyra-fem och efter fyra-fem där jag tog första delen och min morgonpigga man den senare. Det innebar att alla fick sova minst 5 timmar ostört i sträck. Jag matade Ellen som alltid somnade typ samtidigt som hon åt och Andreas sov glatt vidare utan en tanke på att vakna (tror på allvar att den manliga hörseln är lite outvecklad) och när hon vaknade för att käka vid fyra-fem-snåret så gick Andreas helt sonika upp med henne så fick hon sova vidare i soffan efter maten och jag fick sova tills jag vaknade/bebin vaknade för dagen. När han jobbade lade han tillbaka det sovande barnet bredvid mig i sängen innan han gick. Sen hon slutade vakna för att käka hela tiden men innan delad föräldraledighet så tog jag dom flesta vardagar och han alla helger så jag fick ordentliga sovmornar. Han har kanske fått två? sovmornar sen Ellen föddes. *wife of the year* Nuförtiden är det den som ska vara föräldraledig på dagen sen som tar natten och sen tar vi varannan helgdag fast Andreas brukar låta mig sova ut varje morgon iallafall.
Jämställdhetsbedömning: 10/10

NATTNINGAR:
Ah, nattningarna. När hon var en spädis så delade vi på det. Jag vet inte om det var exakt 50/50 men typ den som behövde vara ifred fick det och den som ville gulla fick det. Om hon var ledsen så var det typ mest jag för då blev hon tyst. Sen kom bara mamma-perioden när Andreas inte fick röra Ellen efter typ sju utan att hon skrek hysteriskt och kastade sig mot mig. Då nattade jag varje kväll in i evigheten amen. Det var hemskt. Det var kanske 2 månader? Nu vill jag skriva att den som har varit hemma på dagen nattar på kvällen men det är fan inte sant. Jag nattar kanske 5 dagar av 7 och mest för att det är så himla mysigt men också för att det går på MAX tio minuter varav minst nio av dom är att hon äter och mmm:ar i min famn. En dålig kväll kanske jag måste dansa med henne nån minut innan hon slocknar.
Jämställdhetsbedömning: 6/10

FÖRSKOLA:
Ja, där är vi ju inte riktigt än så jag säger väl det jag sa sist: jag tänker att vi kommer lämna/hämta 50/50. Vi vill väl ha Ellen på förskolan så korta dagar som möjligt så en lär väl lämna och den andra hämta. Eller alltså det kommer bli så. Jag skulle aldrig acceptera nåt annat och det är lika självklart för Andreas.
Jämställdhetsbedömning: N/A

VAB:
Samma här, tar för givet att vi delar. Jag och Andreas är ofta rätt schyssta med varandra och räknar inte timmar så om nån har nåt viktigt så är väl den andra hemma även om det råkar bli två dagar i rad eller två gånger i rad. Så länge som det inte blir att det ALLTID råkar vara en persons jobb som är viktigare så jämnar det ut sig.
Jämställdhetsbedömning: N/A

STÄD:
Vi har städhjälp varannan vecka. Jag prioriterar gladeligen bort andra grejer för den lyxen. Emellan där plockas det ju till förbannelse och Andreas brukar dammsuga nån gång medan jag brukar torka av lite luckor och sånt i köket. Andreas går ut med soporna i 97% av fallen. Jag rensar mer, typ kylskåpet, gamla påsar, tandkrämstuber som är tomma och sånt. Vi bäddar sängen när vi är hemma. Vi plockar fanimig jämt bägge två. Andreas sa häromdagen alltså nuförtiden tycker jag aldrig att jag lämnar ett rum utan att ha nåt med mig och ÄNDÅ är det grejer överallt. Livet med en bebis osv. Jämställdhetsbedömning: 10/10

MAT & DISK:
Här är det nog ungefär samma som sist. Jag lagar nog kanske 60% av maten och mest för att jag tycker att det är roligt samt pga kontrollbehov. Vi, nä jag, gör en matlista på söndagar med veckans rätter och sen beställer jag mathem med leverans på måndagen. Nu så här aprés bebé så är det ju inte direkt så att den andra personen liksom ligger på soffan och pillar sig i naveln när den andra lagar mat. Är en inte på bebisvakt så städas det liksom. Disken tar antingen den som inte har lagat mat eller den som inte lägger Ellen. Eftersom jag lägger Ellen 5 dagar av 7 så tar Andreas hand om disken 5 dagar av 7 även om han har lagat den.
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (mest pga att planeringen hamnar på mig)

TVÄTT:
Sammalika skulle jag säga. Jag tvättar ordentligt (vill se botten på tvättkorgarna) och effektivt (lägger i ny när jag hänger upp den blöta) när jag tvättar men Andreas tvättar oftare fast färre maskiner. Typ en maskin. Det är ganska irriterande. Jag tror att vi typ viker tvätten lika ofta? Den som är hemma typ viker tvätten? Jag försöker ibland hinna först bara för att jag hatar hur Andreas viker men det tycker inte jag ska ingå i bedömningen för jag får faktiskt skylla mig själv om jag vill ha mina kläder vikta På Ett Speciellt Sätt. Han viker ju och plockar undan (på sitt sätt) liksom.
Jämställdhetsbedömning: 10/10

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI:
Vi slår ihop löner/försäkringskassepengar varje månad, betalar alla räkningar även typ personspecifika som mitt CSN och drar ett stort belopp till ett gemensamt kortkonto varifrån alla månadens familjeutlägg går och sen för vi över hälften var till våra egna lönekonton. Vi har alltså helt gemensam ekonomi fast får typ månadspeng på egna konton att disponera fritt över. Det känns vikigt för oss att inte allt går på det gemensamma för jag vill varken veta vad han gör med sina pengar eller ha dåligt samvete för vad jag gör med mina, vilket jag hade haft om allt hade gått på det gemensamma. Vi sparar pengar till Ellen varje månad och pensionssparar lika mycket. Det dras också från potten innan delning. Den som ser en räkning lägger in den för betalning och men det är jag som summerar allt innan löning och ser till att det förs över pengar till rätt konton osv. När det gäller räntor är det jag som har bäst koll, men vi är hos banken gemensamt och fattar besluten gemensamt. Jag får mer pengaångest än Andreas vilket är både bra och mindre bra. Vi är bägge två svindåliga på att spara och prioritera sparande och well, vi jobbar på att bli bättre.
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (mest pga att planeringen hamnar på mig även om det är frivilligt)

ÖVRIGT:
Föräldraledigheten har jag ju skrivit om förut, men vi delar ju lika där. Inköp till Ellen gör nog jag mest av men det är mest för att jag typ drar runt på stan när jag är ledig och Andreas liksom GÖR saker med Ellen istället typ går på museum och rum för barn och leker och bygger kojor och whatnot. Jag fixar mer hemma. Jag köper nya kuddöverdrag och plockar om prydnadssaker och köper blommor (och tar bort blommor HERREGUD är han blind?) och piffar. Andreas tar Ellen oftare och med större tålamod. Han tröstar och masserar och pysslar om oss mer. Jag ser till att vi bråkar 100% av gångerna. Jag ser till att vi pratar när det behövs. Jag har ev-en-tu-ellt skrikit JAG TYCKER VERKLIGEN INTE ATT DET ÄR SPECIELLT SNÄLLT ATT DU ÖVERLÅTER HELA DEN EMOTIONELLA UTVECKLINGEN AV VÅR RELATION TILL MIG! Det kan ha varit en liiiiiten överdrift och jag glömmer där också helt att 100% av lugnet i relationen är på grund av honom och hans enorma tålamod.
Jämställdhetsbedömning: 7.5/10

Total jämställdhetsbedömning: 59.5/70 dvs 85% jämställt. Det är inte hundra procent, det är det inte, men jag upplever mig generellt som väldigt jämställd och det verkar väl som att siffrorna visar ungefär samma? Jag är ändå ganska nöjd.

onsdag, januari 25

Om sömnen och barnet

Jag är ensam hemma ikväll för Andreas är ute och blir wine and dine:ad med jobbet. Ellen somnade enligt plan kvart över åtta. Ja, vi införde ju en nattningsrutin där för några månader sen när en nattning kunde pågå i en evighet och alltid slutade med att hon sov på mig i soffan och jag typ ville amputera av mig kroppen för jag aldrig fick vara ifred. Den gick ut på att äta (hela familjen tillsammans) kl 19, tvätta, byta till pyjamas, busa i sängen, läsa tre böcker och ge en flaska ersättning och sen dansa till musik tills sömn inträdde. Den havererade lite under julen men kvällsrutin 2.0 har nu uppstått. Vi försöker äta mellan sju och halv åtta och sen kör Andreas tvätta, borsta tänder, byta till pyjamas och om det är min hemmadag så nattar jag och om det är hans så nattar han. Hon somnar alltid om klockan är efter åtta, men på tre sekunder om den är efter halv nio. Oavsett så verkar hon längta efter att sova för så fort vi har letat rätt på snuttefilten och nappen så gosar hon in sig och mmmm:ar. Sen sätter vi oss i sängen och så fort hon ser flaskan så spottar hon ut nappen och sen somnar hon så fort flaskan är tom. Tidsåtgång: tio minuter tops. Det är en micket bra rutin om jag får säga det själv. NO JINX!

Hon har nästan nästan slutat vakna på kvällarna också. Vaknar bara typ efter en timma och vill ha nappen och sen ibland en gång till men då vill hon inte bli upplockad, bara typ nej jag vet inte, glodd på. Hon vill att jag står vid sängen och tittar på henne? Då somnar hon med en gång, knasiga unge. Vi brukar ge henne en flaska när vi går och lägger oss vid halv tolv och sen är hon tyvärr lite av en gris på nätterna och vaknar och skriker och bökar och grejar och käkar två gånger. Den där krossansiktesmileyn är väldigt väldigt vähähäldigt passande för att beskriva min känsla kring detta. Nu senaste typ veckan har hon sovit till två-tre, vaknat för att käka och sen sovit till sex-sju och käkat en gång till så FINGERS CROSSED så kanske det håller på att vända. Jag orkar fan inte vakna en gång i timman nåt mer. Det känns som att mitt sömnbehov är ändlöst. Inatt t ex så var det Andreas natt (den som ska ha dagen tar natten) och då vaknar jag ju typ bara precis när bebin vrålar och somnar om (två gånger inatt) och jag somnade halv elva och sov till halv nio så en kan ju tycka att jag borde vara utvilad men nejnej, jag är JETETRÖTT. Ska väl ändå vara nöjd för att barnet verkar fatta att natt är natt och morgon också är natt och sover ofta längre än åtta men ändå. Vi bör väl kanske vänja henne av vid att käka på nätterna också typ...snart men alltså jag orkar inte med vrålandet krälandet kastandet joxandet och vaknandet fyrtiosjutusen gånger. Får hon mat blir hon tyst och somnar om och hon drar liksom i sig en flaska per gång så det verkar inte vara snuttbehov heller? Vi försöker ge henne mer mat dagtid men hon är snart nio månader och eh jag vet inte hur andra niomånaders funkar men vårt barn äter bara om hon känner för det. Vill hon inte så kniper hon ihop munnen och slår bort flaskan/skeden. Så tiden/barnet får väl utvisa vad det vill antar jag.

Jaha, vad gör ni då?

onsdag, januari 18

Jag var hos naprapaten imorse. Förra veckan sa vi att vi skulle följa upp känslan jag har av att typ bäckenet ska lossna från svanken när jag har legat på rygg på golvet och alltså buhuhu det är FORTFARANDE sviter från graviditeten. Jag är för svag i musklerna kring bäckenet och ligamenten blir tjuriga samtidigt som mina djupa ryggmuskler har kompenserat och därmed är som sten. Så hon masserade och töjde och knäckte och det var väl gött och så men nu känner jag mig lika lös och isärskruvad som veckorna efter förlossningen. Plus fryser. Plus har mens. Plus vi provade ett nytt recept (indisk aloo gobi) till middag och trots tusen kryddor så smakade det bara...varmt?

Nu ligger jag i soffan och kollar på masterchef australia och lyssnar på när Andreas lägger Ellen och har dåligt samvete för att det känns som han har henne hela tiden. Vilket han ju har haft idag pga onsdag och jag har ju nattat henne cirka 90% av kvällarna i hennes liv så det här är väl mycket mer jämställt egentligen, men what to do med den här inneboende känslan av att liksom ta ansvar? Varför kan jag inte bara njuta på soffan och hålla käften?

måndag, januari 16

Confessions of a mother

Vissa dagar eller stunder eller timmar eller så längtar jag nåt så vansinnigt efter livet innan barn. Alltså LÄNGTAR. SAKNAR. DRÖMMER OM. Så att vi har det sagt: jag älskar mitt barn och önskar såklart inte att just HON ska försvinna, men jag önskar ibland att jag verkligheten var annorlunda. Jag längtar efter att inte ha ett enda bry egentligen. Ingen som är beroende av mig. Ingen som kräver konstant uppmärksamhet. Att sova från tio till lunchtid. Att sova en hel dag. Att eftermiddagssova, förmiddagssova. Att sova alltså om det är otydligt. Att kunna gå ut spontant efter jobbet. Att dricka mer än ett glas vin utan att bli packad. Att komma hem klockan tre på natten. Att äta frukost i timmar. Att käka lunch varsomhelst utan tanke på huruvida det finns plats för barnvagn eller inte. Att se en hel film utan avbrott. Att läsa slut internet. Att bingetitta på serier. Att läsa en bok. Att bläddra i ett magasin och dricka en kopp kaffe och googla fina grejer. Att ha pengar. Att resa. ATT RESA! Att välja kläder baserat på vad jag gillar och inte baserat på vad som är okej om det går sönder/blir fläckigt. Att ha högklackade skor. Att måla naglarna. Att morgonligga. Att mitt på dagen-ligga. Att ligga utan att vara beroende av bebiskarma. 

Typ sånt. Sen får jag JETEDÅLIGT samvete för att jag ens tänker tanken att Ellen inte skulle finnas. Att jag är en skitkass mamma. Att jag inte älskar henne nog mycket. Att jag inte är föräldramaterial. Och sen tänker jag att så är det faktiskt inte. Det är okej att ha ett barn men ändå längta efter frihet. Det är okej att vilja åka på semester med min man och äta middag när vi kan slutföra en hel konversation och ingen kastar mat. Det är okej att vilja vara ifred. Jag älskar inte mitt barn mindre bara för att jag vill vara en egen vuxen person ibland.

På torsdag ska jag gå ut och äta med mina kompisar. Jag ska ha läppstift och måla naglarna och ha högklackat och dricka vin och fyfan vad jag ska njuta.

tisdag, januari 10

Blame the mammor!

Det här har legat och pyrt hos mig rätt länge, men jag har inte orkat ta tag i att formulera mig ordentligt så nu skiter jag i det och säger istället NU FÅR DET VARA NOG! Så här åtta månader och tio dagar in i föräldraskapet känner jag att jag är trygg nog i min roll och i vårt barns utveckling för att kunna stå för allt det jag har tyckt innan men liksom inte vågat tycka om eftersom vad vet jag som inte har barn/har ett tillräckligt gammalt barn osv?

Jag pratar om häxjakten på mammor som sträcker sig från sekunden en skrivs in på MVC tills ja inte vet jag? Tills en dör? Den som går ut på att om en bär/har burit en annan människa i sin kropp så ska en tåla precis vad som helst och vara helt perfekt och inte hava några som helst egna behov förutom bebisen. Den som gör att allting känns jävligt läskigt och som gör att i princip alla jag känner på ett eller annat sätt har gråtit ögonen fluffiga av rädsla att inte vara en bra mamma. Den härliga.

Jag är så jävla trött på den. SÅ JÄVLA TRÖTT!

Fiat lyckades vara jävligt på pricken i ett inlägg där det kanske mer var som en bisats, men jag copy-pastear den här eftersom det är så bra beskrivet:

Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem.

Och alltså ja. Jag håller med. Från det jävla amningstjatet och vaginalförlossningspropagandan på MVC med sitt jävla ideal att hålla förlossningen "naturlig" (med sjukt rädda föräldrar som får noll verkligt stöd som resultat) till floden av anknytningshot som följer så fort ungen är ute.

Här är min åsikt angående anknytning: Om vi rent evolutionärt skulle vara programmerade att inte överleva / inte skapa relationer om vi inte blev behandlade EXAKT på samma sätt så skulle arten människa vara utdöd för längelängelängelängelängesen. Och ja, jag vet, världen har utvecklats blablabla, men jag är helt övertygad om att inget barn som är älskat och får mat, ren blöja, värme och närhet kommer växa upp och bli psykopat bara för att föräldrarna inte samsov/bar i sjal/ammade/var hemma tills ungen var femtio. Jag gissar att jag inte behöver förklara det, men så att det blir sagt: jag är alltså inte emot nån av ovan metoder om det funkar eftersom allt som funkar är bra skit men det som är bra skit för mig behöver ju inte nödvändigtvis vara bra skit för nån annan, eller hur?

Som gravid var jag rädd för det mesta. Jag försökte givetvis att inte vara rädd för det mesta och undvek familjeliv et al men det går inte att undkomma mammaskammen om en inte stänger in sig i en källare och aldrig kommer ut och det tror jag faktiskt inte skulle vara så där jättebra för vare sig föräldrarna eller barnet. Följaktligen var jag livrädd för att göra nåt fel med mitt barn och eftersom vår resa utanför livmodern började med att Ellen låg på neo med sladdar överallt och jag blev sydd på operation efter 72 timmars förlossning och efter det var så trött så jag bara orkade hålla henne i tjugo minuter innan jag blev upprullad på rummet där jag och Andreas sov som två döda hela natten medan hon låg ensam på en varm handduk (seriöst, SNYFT STACKARS MITT BARN) så började jag SÅKLART med känslan att vi hade fuckat upp henne fo life. Att jag inte klarade av att hitta styrkan att amma gjorde väl inte direkt saken bättre. Här måste jag göra en liten passus och säga att personalen på BB på SöS på NOLL sätt skammade oss på nåt sätt, men bara grejen att WHO's tio budord om amning satt på mjölkkylen där en hämtar ersättning säger väl sitt. Det här battlade jag med i månader tills det Andreas tröstade mig med hela tiden änt-lig-en föll på plats: Hon mår ju jättebra Linn. Du är inte en dålig mamma. Hon älskar ju dig. Och ja tamigfan, hon älskar mig.

Hon älskar mig trots att hon aldrig har fått smaka på en droppe bröstmjölk. Hon älskar mig trots att hennes pappa har tagit hela nätter sen hon föddes och trots att jag gick tillbaka och jobbade när hon var sex månader. Hon älskar mig trots att vi aldrig har samsovit (ok. ljug nuförtiden sover hon rätt ofta i vår säng pga kryper dit själv), trots att jag aldrig har använt en bärsjal, trots att vi säger nej när hon gör saker hon inte får. Hon älskar mig så mycket att hon vaknar på natten, viskar mamma! och kryper över till mig för att borra in näsan i min kind. Jag kan också passa på att meddela att hon alltid har sovit bra, inte verkar ha några allergier trots genetiken för det, äter all mat vi lagar och inte är ett uns efter i sin utveckling. Barn som ej ammas blir alltså inte måndagsexemplar mer än andra barn.

Så istället för att blamea andra för hur dom gör/inte gör så vill jag istället att vi sprider det här: Du kommer bli en jävligt bra förälder. Den bästa föräldern ditt barn kan få, faktiskt. Så länge barnet har dig och du älskar hen och gör det som är bäst för er så kommer ditt barn må bra. YOU CAN DO IT!

lördag, januari 7

Föräldraledighet - så gör vi

Maja undrade om jag inte kunde skriva lite om hur vi har delat upp föräldraledigheten och hur det funkar so far. SÅKLART JAG KAN! Jag älskar att prata om mig. Hehhe..he..he. Här är våra utgångspunkter:

1) Vi vill dela lika. Vi tror att det är bäst för samtliga inblandade. Ingen av oss är dock på öret-lika-panikiga så om det blir EXAKT lika många dagar eller inte får väl tiden utvisa, men det är iallafall det vi satsar på.

2) Vi tjänar i princip lika mycket sånär som på ett par tusen och vi tjänar bägge två mer än taket (10 prisbasbelopp dvs mer än 448 000 per år) så vi får ut exakt lika mycket i föräldapeng per dag från Försäkringskassan. Andreas har dock mycket bättre villkor på jobbet än vad jag har och får 90% av sin vanliga lön för 6 månaders ledighet och för oss handlar det totalt om ungefär 70 000 kronor mer i plånboken.

3) Min kompis Egon och hennes kille delade lika med varannan dag-upplägg under deras föräldraledighet och det lät så himla perfekt och jag har använt dom som exempel i massor av föräldraledighetsdiskussioner så när vi väl satt där själva kände jag att vi faktiskt måste prova själva.

4) Både jag och Andreas har rätt flexibla jobb och kan jobba hemifrån och flexa och styra ganska mycket.

Okej, men hur exakt har vi delat då?

Ellen föddes 1 maj. Vi tänker att hon ska börja förskolan till hösten, dvs typ augusti beroende på vad/när/hur vi får plats. Det blir (eh..räknar) cirka 16 månaders föräldraledighet totalt. Tanken är typ 6 månader 100% och 6 månader 50% var, minus ett par semestermånader där alla är hemma. Så här har vi varit/kommer vi vara hemma/jobba:

Maj-oktober var jag föräldraledig 100% förutom en månad i somras när jag tog ut semester och Andreas föräldraledighet. Sen hade han en månad semester efter det. Det betyder alltså att vi var hemma ihop i två månader. Stark, stark WINNING på det. Jag tog ut 4 föräldradagar från F-kassan per vecka under den här perioden.

November: Jag var föräldraledig 80% och jobbade en dag i veckan, tvärtom för Andypants. Jag jobbade onsdagar vilket visade sig vara helt underbart på tusen sätt. Bra att liksom smygstarta jobbet med lite istället för att kastas in i det eftersom hela min kropp bara skrek efter min lilla bebis. Samtidigt var det sjukt gött när jag väl var på jobbet. Dels att få använda hjärnan lite och dels att få vara en vuxen människa utan bihang en hel dag. Just att det var en onsdag var fantastiskt för att varje dag plötsligt blev typ rolig, tror jag har skrivit om det tidigare. Jag tog ut tre föräldradagar från F-kassan per vecka under den här perioden.

December: Well, här skulle jag ha jobbat två dagar och Andreas tre varje vecka, men eh vi åkte till London och tog tidigt julfirande/föräldraledighet/semester så jag tror att det bara blev två veckors jobb totalt i december för oss. Jag vet inte riktigt hur många dagar av vad vi tog ut här faktiskt. Typ två dagar var per vecka kanske?

Januari-Mars: Jag jobbar måndagar, onsdagar och varannan fredag och Andreas samma fast tvärtom. Jag vet att Egon och K delade varannan dag så det blev varannan dag måndag, onsdag, fredag och nästa tisdag, torsdag. För oss funkar det bättre att ha fasta dagar för Andreas har mycket möten och då är det enklare för hans kollegor/samarbetspartners att boka in när det alltid är samma dagar han är tillgänglig. Anledningen till att vi inte kör mån-tis varannan ons tors-fre är att det blir för långt mellan dagarna vi jobbar då. Nu är inte mailboxen helt smockfull varje jobbmorgon eftersom vi bara är borta i princip en eller max två arbetsdagar i sträck.

Vi hade tänkt att vi skulle köra så här till och med april, men vi hade lite bokslut i vår relation när vi firade fyra år i måndags och kom fram till att vi älskar att hänga alla tre så istället för 50/50 i april så kör vi på ledighet tillsammans varje fredag april/maj och eventuellt juni. Jag tar två föräldradagar i veckan och Andreas samma.

April-Maj: Andreas hemma 100%, jag jobbar 80% och är ledig på fredagar. Dubbeldagar i april och obetalt i maj och juni. Eftersom Ellen fyller 1 år i maj så slutar SGI-skyddet och ligger en inte över taket (se ovan) som vi gör så kan dagsbeloppet ändras för kommande barn i och med att den årliga inkomstnivån/arbetstakten sjunker. Jag har dock ungefär 8% av årsinkomsten att spela med innan jag kommer under taket och 8 dagar av min totala arbetstid blir mindre än 8% så dagsbeloppet är därmed skyddat även framöver. Jag tar ut en föräldradag i veckan i april och Andreas fyra. Från maj tar han ut fem dagar i veckan och jag går ner i tid fast utan ersättning.

Juni-Juli: Andreas är hemma 100% och tar ut fem föräldradagar i veckan för att skydda sin SGI. Jag ska kolla lite med jobbet hur mycket jag kan vara ledig under sommaren och sen ska vi pussla med semester och föräldradagar så vi kan vara lediga så mycket vi bara kan tillsammans. Målet är väl som förra året, men jag kan inte vara borta två månader på samma sätt som Andreas men kanske en månads semester och en månads 50% jobb och 50% föräldraledig där Andreas tar ut semester?

Augusti: inskolning. Andreas är ledig, men vi får se hur det blir med inskolningen. Vi kommer ju hjälpas åt där.

Förhoppningsvis har vi kvar några månaders ledighet i föräldradagar då om vi räknar sammanlagda dagar.

Det här är alltså inte ett recept för hur alla SKA göra. Det här är bara hur vi gör, mkej?

lördag, december 31

Tacksamhet

Det finns så mycket jag är tacksam för nuförtiden, rent privat alltså. När det gäller världen har vi ju mycket att kämpa med men nu fokuserar vi på det positiva:

Nummer ett, alltid alltid nummer ett: Andreas. Min man. MIN MAN! Han gör alla dagar lättare och dom roliga ännu bättre. Han är som en bottenlös källa av omtänksamhet och jag tror på riktigt aldrig att jag har hört honom nämna ordet uppoffring för han ser det inte så. Han ser sin familj som han älskar och som han vill ska må bra. Äeh nu gråter jag lite för han är så himla fin. Tack livet för att jag fick honom.

Nummer två är såklart Skrällen. Älskade knasiga bestämda motiverade vilda unge. Hon får hela känsloregistret att darra, men mest glädjen och kärleken. Jag är beroende av hennes lyckoskrik och förväntansfulla ögon och lämgtar efter att få möta framtidens versioner av min lilla bebis. Jag är så så så kär.

Nummer alla andra är min familj och mina kompisar och livet rent generellt.

Gott nytt år på er hörrni! Jag önskar er ett nytt år fullt av skratt, kramar och härliga känslor!

torsdag, december 29

Here comes the waterworks

På hyllan ovanför micron i köket hos pappa står ett foto på mamma när hon ler. Det har vit tunn ram och är egentligen en uppförstoring på ansiktet från en bild på henne tagen på min systers student, tror jag. Hennes leende nådde alltid ögonen och det skiner igenom även på bilden. Ett par dagar in i vårt julbesök satt jag på köksgolvet med Ellen i famnen och försökte väl leka eller underhålla eller så och plötsligt började Ellen klättra upp på min axel. Hon gör det ibland så jag lät henne fortsätta men det var nåt mer. Hon vägrade komma ner och tjöt och log och drog så jag vred på huvudet och såg fotot på mamma. Ellen hade upptäckt fotot och var väldigt tydlig med att hon skulle dit, så jag ställde mig upp med henne i famnen och gick fram och ställde mig vid fotot. Min vilda bebis blev helt stilla och log med allt som är hon och sträckte ut handen mot fotot och klappade försiktigt försiktigt på mammas kind. Sen stod vi där i säkert fem minuter medan Ellen log och klappade och mina tårar rann tätt nedför kinderna.

Jag nattade Ellen precis nyss. Andreas försökte men hon var övertrött och skrek tills hon nästan kräktes så jag tog över och plötsligt blev hon helt tyst igen. Hon fick syn på fotot jag har som står på vår bokhylla och samma sak igen; ett strålande leende och totalt lugn.

Det är så himla fint. Och så himla himla himla sorgligt. Om mamma kan påverka Ellen bara genom fotografier, tänk hur det hade varit om hon hade fått leva?

Året som gått 2016

Ja, jag fortsätter precis som så många andra med årssummerandet. Här går det att läsa om förra året och här kan man läsa om förra året och ännu tidigare finns här (2013) och här (2012) och här (2011) och här (2010).

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Födde ett barn genom the vajayjay. Var förälder till tidigare nämnda barn med allt det innebär. I övrigt var det ganska händelsefattigt faktiskt.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
"Ska försöka vara en så bra förälder jag bara kan." Jamen ja? Det höll jag väl. Gillar min svångrem och hängslen-approach med ...jag bara kan. Hahaha. Men jag är rätt nöjd med mitt föräldraskap faktiskt och bebin verkar godkänna det.


3. Kommer du ha några nya för nästa år?
Jag ska börja gilla min kropp. Inte acceptera, inte tänka förändring utan bara gilla den. Den är ju urfräsig som kan göra att jag lever varje dag och till och med skapa en ny människa och Andreas gillar den skitmycket och well, det borde fan jag också göra. Så there, come december 2017 ska jag titta mig i spegeln och automatiskt ba SHIT VAD SNYGG WOOP WOOP!

4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp! Bland annat en av mina allra närmsta typ två månader efter oss vilket har varit så jävla gött iom taket för bebisgnäll/hyllningar är ungefär lika högt hos bägge pga bebispsykos. 

5. Dog någon som stod dig nära?
Nej. GUD VAD SKÖNT. Ingen får dö.


6. Vilka länder besökte du?
Vi klämde in London där i sista sekunden men annars har vi varit i Sverige. Eller vi var ju en dagstur till Köpenhamn i somras också så Danmark också dårå.

7. Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?

E N S A M T I D. Närå, men lite mer tid med Andreas sans bebis och en redig fylla. 

8. Vilket datum från år 2016 kommer du alltid minnas, och varför?
28 april pga vattnet gick. 1 maj pga Skrällens födelsedag. 


9. Vad var din största framgång 2016?
Med risk för tjat, att jag fkn födde ett barn ur min kropp.


10. Vad är du mest nöjd med?
Se ovan. Samt att jag och Andypantz är ett så himla bra föräldrateam. Och att Ellen är så himla himla rolig att vara med.


11. Största misstaget?

Nej, men inget? Alltså jag tycker det är rätt dumt att prata om misstag för det känns (jag känner) som att en ska hålla på att ha dåligt samvete för att en gjorde fel och alla gör ju fel liksom. Men okej, jag har inte bestämt frågorna så. Jag önskar att jag hade varit lite bättre på att höra av mig till folk jag gillar.

12. Har du varit sjuk eller skadat dig?
NEJ, thank god! Hoppas det fortsätter så.


13. Bästa köpet?

Vår nya soffa hands down. 

14. Vad spenderade du mest pengar på?
Vi pratar inte om räkningar och sånt va? Isåfall är det boendet, men annars är det väl Skrällen. Eller enstaka grej så är det soffan.


15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ellen. Ellen Ellen Ellen Ellen Ellen. Andreas. Ellen och Andreas ihop. Min familj och mina kompisar. The usual stuff.


16. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2015?
First Aid Kit och framförallt deras Dance to another tune eftersom Ellen somnar till den låten fem gånger per dag.


17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Så jävla mycket gladare. Det är inte en konstant dans på rosor att ha barn och ibland är det fanimig svinjobbigt och en funderar lite på hur det ens ska gå, men sen gör dom nåt kul typ rynkar näsan roligt och så är allt värt det igen. Nu skrattar jag högt varje dag. VARJE DAG. Så sjukt koncept det här med kids ass.


18. Vad önskar du att du gjort mer?
Nämen inget? Jag tycker jag har försökt göra så gott jag har kunnat med bebis.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?
Inget?

20. Hur tillbringade du julen?
Med Andreas och Skrällen och syrran och hennes kille hos pappa. Min morfar och moster kom och käkade julmiddag och vi öppnade paket i flera timmar pga syrran hade gått totalt BANANAS med paket till Ellen.

21. Hur många one night stands?
Alltså har knappt haft any night stands alls faktiskt, men dom jag har haft har def-o varit med han jag är gift med.

22. Hur många har du nobbat?
Åh, alla mina tusen uppvaktare bara. Ingen? Barnvagn, vigselring och djupa mörka hål istället för ögon har tydligen nån form av avskräckande effekt.

23. Favoritprogram på TV?
Vi menar serier va? Designated survivor på Netflix. Masterchef (original) är ju annars alltid en höjdare men programmet jag har sett flest avsnitt av MÅSTE vara Escape to the country eftersom vi typ alltid är i vardagsrummet den tiden på dygnet.
24. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nope. Hatar ingen person.


25. Bästa boken du läste i år?
Ja, det var väl relativt enkelt eftersom jag bara har läst typ två. Varav jag kommer ihåg en pga läste på julafton. Så Kvinnan på tåget då, men den var ju egentligen inte speciellt bra. Den var mer irriterande och stötig men ändå en pageturner måste jag säga.


Så det var det för den här gången. Nu ska jag återgå till att säga AJAJ Ellen INTE sladden/telefonen/glaset/uttaget/dörren/fönstret/sängkanten och titta på hennes nya skojface när hon ler med underbett och skrynklar ihop näsan och flåsar. 

Gott nytt år till er allihop! Jag är så himla glad att ni fortfarande läser här för även om jag inte skriver så ofta så gillar jag det jättemycket och jag ÄLSKAR att ni är här och hänger hos mig. KRAM!

lördag, december 17

Barnet vaknade 6.20 för att käka och somnade om under tiden hon åt. Nu är klockan 7.34 och här ligger jag i ett mörkt sovrum med två snarkare bredvid mig. Den ena snarkar så gulligt så att man (jag) bara vill dö och den andra vill jag döda pga detsamma. Det är ju oavsett rätt jävla onödigt att ligga här och vara vaken när jag hade kunnat sova. Jag kommer ju liksom vara skittrött vid nio och framåt. På morgonen alltså.

onsdag, december 14

Älskar min man

Eftersom det var sista arbetsdagen för året för mig idag så var jag tvungen att jobba över. Jag smsade Andreas för att berätta det och fick tillbaka No probs. Jag ska göra Ernst-kyckling, säg till när du kommer så har jag maten klar. (Ernst-kyckling är alltså min favoritmat och typ kyckling i ugn med citron, honung, mynta, oliver och vårlök.) När jag kom hem tio i sju satt Ellen i en kartongbåt i hallen och studsade av lycka och maten var klar sånär som ett par minuter. Nu sitter jag i soffan och kollar klart Instagram(!) medan han nattar börnet. Nu kommer han visst, hon sover redan. Yey!

måndag, december 12

Måndag. Numera även kallad jobbdag eftersom jag från och med idag jobbar måndagar och onsdagar resten av december aka den här veckan eftersom vi sen har semester/är föräldralediga HAHA WINNING AT LIFE! Från och med januari jobbar jag måndag - onsdag - varannan fredag. Det ska bli 50/50 gött/buhuhu. Jag förstår nu vad alla andra föräldrar har sagt om att jobba är lite som att ha semester och då är vårt vilddjur ändå bara typ 7 månader. PUST! Igår sa jag till Andreas att det enda jag vill är att sätta mig ner och läsa ett magasin pärm till pärm med en kopp kaffe i handen utan att bli störd och utan att ha dåligt samvete över att jag egentligen borde plocka/beställa mat/betala räkningar/laga mat/diska/whatever. Vi pratar alltså om 45 minuter or so. Helt freaking omöjligt med bebis som vill lära sig klättra och ställa sig upp. Vi försöker anamma nån form av aja slår hon sig så lär hon sig-attityd men alltså det är fan svårt EFTERSOM HON ÄR SJÄLVMORDSBENÄGEN. Imorse tittade jag bort tiden det tar att sätta på sig trosor och när jag kollade i sängen igen så satt hon med lampsladden i ett fast grepp på väg till munnen och fnittrade. FNITTRADE! Som att hon vet att hon inte får men gör det ändå för att det är kul. Mitt NEJ ELLEN AJAJ! hjälper ungefär 0,002%.

London förresten, vi har ju inte pratat om London. Det var helt jävla amazeballs. Genblandningen grät noll sekunder på hela resan och älskade ungefär allt. Förutom när folk envisades med att peta på henne/ta hennes händer. Alltså VARFÖR gör folk så? Håll dina äckliga labbar för dig själv liksom. Är mycket nöjd med att bebin har integritet och skriker när nån främling försöker "leka" med henne och ber verkligen inte om ursäkt när folket blir förnärmade. Vi bodde på ett svinhärligt hotell (ja, vi unnade oss kan vi säga) i South Kensington och flög till Gatwick med Norwegian. Vill ni att jag ska skriva lite om hur vi gjorde för att resa med spädis? Hojta till isåfall och fråga om det är nåt speciellt ni undrar över. Jag kan iallafall säga att efter det här kommer jag vara noll nervös för att resa med barn. Men så har vi ju också haft tur i bebislotteriet.

Oj, nu är det lunch. Vad trist (hahahhaahhahha nej). Nu ska jag gå och köpa julklappar och handla lunch, so long!

onsdag, november 30

Tankar i korthet

Det är onsdag. Onsdag är jobbdag. Jag önskar att vi kunde ha den här uppdelningen FÖR ALL FRAMTID STJÄRNSTOPP för att jobba onsdagar är fanimig det bästa som har hänt mig och min inställning till föräldraledigheten (vi kan säga att den var något...trött innan, det kan vi säga). För: på måndagen har det precis varit helg och vi har varit allihop så vilda bebin är nöjd och jag har massa energi. Tisdagen är ju dagen innan jobbdagen så då gäller det att carpa, kanske skita i att tömma diskmaskinen och vika tvätt och beställa mat och bara låta vilda bebin vila samtliga dagsvilor i famnen och djupandas in bebislugn. Onsdag är parrrrrty parrrrrty, duscha IFRED, äta frukost IFRED, träffa vuxna människor IFRED, komma hem till bebis som blir minst lika överlycklig som en själv pga saknad. Torsdag är återföreningsdagen med hur mycket tid som helst till att göra det vilda bebin vill pga missade ju att leka dagen innan. Till sist fredagen som är starten på helgen när alla återigen är samlade och alla mår som bäst. Per-fucking-fekt. Tyvärr börjar jag jobba två dagar i veckan i december och sen måndag-onsdag-varannan fredag i januari *sad face*. Men men, Andreas vill också vara hemma och jag kan ju inte direkt ivra om jämställdhet i alla andra aspekter i livet där det gynnar mig och sen vägra lämna över när det är den typ enda grejen som kvinnor faktiskt har dominerat i. Plus tror såklart att det kommer vara svinbra för samtliga inblandade och Ellen totalt avgudar sin pappa (förutom kvällstid SNYFT.)

På tal om kvällstiden så blev jag vansinnig igår. Alltså jag GÖR ju ingenting när jag är vansinnig på vårt barn eftersom jag inte är dumihuvet, men inombords var jag vansinnig. Hon vaknade efter en timma och var svintrött och tjurig men v ä g r a d e somna om. Hon stångades och revs och slog med handen som en sån där kinesisk guldkatt med pendelarm ni vet? På riktigt så googlade jag bebis + adhd häromdagen för jag tänkte att det inte kan vara normalt att slå sådär med armen (bara när hon inte vill sova obs) men tydligen är det en child thang. Otack för det evolutionen. Jallefall, igår. Jag får liksom panik när hon rivs? Det gör ju fan svinont. Det plus att jag hade sjukt ont i ryggen och hon bara ville bli buren (klänga runt) upprätt så ryggen blir helt fkd gjorde att jag tillslut gav upp och tog av mig kläderna och gick och lade mig och lät henne skrika på BAAAABAAAA så Andreas kom bara för att hon skulle kunna vara i hans famn i en halv sekund innan hon vrålade och kastade sig tillbaka till mig. För att, såklart, återigen ropa på BAAAAABAAAAA. Tjugo över elva somnade hon. Vi nattade henne strax efter åtta. Inatt har hon sovit klistrad på mig och när Andreas skulle mata henne vid fyra så åt hon typ en minut och sen vrålade hon och fräste tills jag satte mig upp och tog henne. Alltså jag vet ju att hon är snart sju månader och inte kan vara beräknande, men jag SVÄR i såna lägen så tystnar hon direkt, klänger på min axel och sen vrider hon sig mot Andreas och liksom ler lite spydigt. Skitunge. Så att han ska vara hemma mer kommer inte vara en dålig sak så att säga.

Jaha, annars då? Ikväll ska jag käka på Tennstopet med Stina. Älskar Stina, älskar förmodligen Tennstopet också men det vet jag inte för jag har inte varit där. Ellen kan antingen acceptera Andreas som stand-in-nattare eftersom dom då kommer ha hängt hela dagen eller så kommer hon köra en vrålapatimma och sen somna av utmattning. Jag väljer att tänka att det är det förstnämna och i andra hand att hon är skittrygg och glad med Andreas och inte kommer ihåg att hon har varit förbannad och att en bebis inte kan få låsa in mig hemma for ever. Men ja, det gör ju rätt ont i hjärtat att tänka på att hon eventuellt kommer vara ledsen och snyfta mah-mah i en timma. Så jag väljer att tänka på hur jobbig hon var igårkväll och att jag faktiskt också måste få röra mig utanför hemmets väggar även kvällstid.

Imorgon kommer pappa och stannar en eller två nätter. Det ska bli mysigt.

På måndag drar vi till London i fyra dagar. Det ska bli WOOP WOOP WOOP, men också lite dåligt samvete för att vi släpar runt på Ellen i en storstad i fyra dagar för att VI tycker att det är kul. Men men, både jag och Andy kommer ju vara där och det är ju hennes bästa sak i livet så det kommer nog gå bra. Plus min syrra ska hänga med oss ett par dagar och jag har ju en plan om att Ellen ska bli kär i Anna så hon kommer ihåg henne om några veckor när vi ska spendera tio dagar ihop över jul så vi kan få lite barnvakt för första gången. Iiiiiih. *hoppas* Ok, gots to jobba nu va. Hejrå.

tisdag, november 22

Just det, vi har bytt tre blöjor och barnet har spytt en gång på hallgolvet också.

"Vad har ni gjort idag då?"

Jag tror att den största vinsten med att dela på föräldraledigheten är förståelsen på att svaret på den frågan alltid kommer kännas otillräckligt ur produktionssamhållessynpunkt. Här får ni ett exempelreferat i realtid:

Ja Ellen vaknade vid halv nio och då låg vi och gosade och mornade oss i sängen ett tag och sen blev hon hungrig så hon fick mjölk och sen blev hon trött så då sov hon i min famn. Idag var hon nog extratrött för hon sov nästan en timma och då satt jag i soffan med telefonen och läste slut internet för jag nådde inte fjärrkontrollen och jag tänkte att hon skulle få sova tills hon vaknade eftersom hon var vaken igårkväll. Hon vaknade väl vid kvart över tio och då var jag så jävla hungrig och kände att livet höll på att försvinna av kaffebrist så då gjorde vi frukost och jag plockade ur och i diskmaskinen och diskade nappflaskor och plockade upp ölkorven som mathem skickade med som varuprov från golvet hundratolv gånger eftersom barnet tycker livets lek är att få nåt och sen kasta det på golvet. Efter frukosten tvättade jag henne i handfatet i badrummet och så fick hon kläder istället för pyjamas och sen låg hon på golvet i badrummet och glodde medan jag var på toaletten och då passade jag också på att sortera upp tvätten när hon ändå låg där så fint. Sen slängde jag i en maskin och så fick hon sitta i babysittern medan jag duschade. Hon skrattade när jag borstade tänderna så då öppnade jag den nya tandborsten och borstade hennes riskorn också och hon ÄLSKADE det. Hon var ganska glad och satt i sängen och lekte med en hudkrämstub när jag klädde på mig trosor och linne. Efter det fick hon leka i gåstolen medan jag sminkade mig. Jag kom till halva ögonbrynen innan hon fick nog och skrek det där ilskevrålet som gör sönder öronen, du vet? Hon var trött men ville inte ligga ner så jag tog på mig selen och dansade lite tryckare i hallen tills hon somnade. Nu sitter jag i soffan igen, klockan är 12.43 och barnet vaknade p r e c i s. Jag har halvmålade ögonbryn, trosor och linne. Sängen är obäddad, första tvätten är klar enligt tvättmaskinspipet och barnet ska förmodligen ha en flaska mjölk igen.

måndag, november 21

Ellen ligger och sover i selen på mitt bröst nu och luktar så gott så mitt hjärta håller på att sprängas av kärlek. Herregud att det ens går att älska så här? Hon är trött idag för hon har haft en händelserik helg. I fredags började hon helt plötsligt (ok inte så plötsligt pga har kört sälen j ä v l i g t länge men) att krypkrälåla och kan nu ta sig fram ett par meter samt leka med sig själv genom att kräla fram till leksaken och sen kasta iväg den så hon kan åla efter. Smart bebis det där. Hon har också bränt till och börjat snacka och babblar gibberish större delen av tiden men säger också ma-ma, p-ha-p-ha eller baba, mmmmpa (lampa), nen (mjölk) och nam (mat) och man bara ser hur hon processar olika ljud och tungan är ständigt i nån form av rörelse för att testa nya grejer. Oj nu vaknar hon. Hejhej.

onsdag, november 16

Jobb, nattningar, att gräva sin egen grav och liggandets icke-vara

Idag är det jobb-dag, likt varje onsdag framöver. Jag började den med att gå till naprapaten som konstaterade ojoj eh hur mår du nu bokar vi en ny tid direkt! och well, hon har rätt. Jag har så himla ont i ryggen just nu. Dels för att min astma gör sig påmind i det här skräpvädret och dels för att Ellen har varit så himla himla mammig och jag därmed har fått kånka runt på hennes åtta kilo i typ en månad nu. Jag har gått till naprapat sen Ellen föddes och jag vet helt ärligt inte hur jag hade fungerat om jag inte hade gjort det. Förmodligen inte alls eftersom ont i kroppen gör att jag tycker hemskt synd om mig själv vilket gör att jag blir sur och missunnsam och tar ut allt på Andreas. Så tur att jag har henne. Hon är förövrigt svinbra och väldigt o-pekpinnig och kan göra individuella bedömningar och och och! Vill ni gå till henne så bokar ni med Jenny på Backbone, okej? Okej.

Efter naprapaten kom jag på att jag inte har nycklar till kontoret och skickade sms till mina kollegor för att kolla om dom var på ingång och sen dog min telefon. Vi brukar alltid ha en laddare i bilen, men inte idag. Så jag åkte hem efter att ha vankat runt ett tag och väntat i förhoppning att nån skulle dyka upp och jobbar just exakt nu från bordet i vardagsrummet. Andreas och Ellen har precis kommit hem från en promenad och det är faktiskt ganska mysigt att jobba med deras röster i bakgrunden. Andreas är kanske tusen gånger bättre på att småprata med Ellen än vad jag är. Efter hans dagar är hon mycket babbligare än efter mina. Det är också typ tusen gånger svårare att inte ba springa dit och gulla.

Idag har hon förresten valt Andreas framför mig ett par gånger så PEPPAR PEPPAR kanske han kan lägga henne ikväll. Tänk vilken frihet om jag bara skulle behöva natta henne varannan kväll istället för varje? Inte för att det är speciellt jobbigt just nu, men ändå. Vi införde nattningsrutin förra veckan för att det har varit så jävla härjigt på kvällarna och det är ju såklart vårt fel som har käkat middag lite när det har passat oss och därmed ibland låtit barnet käka i pyjamas och sen försökt natta henne direkt och andra gånger typ låtit henne varit vaken skitlänge i ren lättja eller typ busat med henne för att sekunden senare ba okej nuäre sov. Haha, världens längsta (sämsta) mening. Nu är det iallafall andra bullar. Nu käkar vi middag vid sju och sen byter vi till pyjamas, busar lite (hon är så van vid det nu så hon ligger och fnittrar i ren förväntan av bus så vi har inte hjärta att sluta) och sen läser vi tre böcker, ger en flaska som hon typ snuttar lite på och sen somnar hon i min famn till First Aid Kits Dance to another tune innan låten är slut. Sen, och här kommer det som är mest banbrytande, lägger vi (jag) henne i sin egen säng och så får hon ligga där tills hon blir svinjobbig och kryper omkring mitt i natten nån gång när vi flyttar över henne till vår säng. Tidigare fick hon ligga i sitt babynest i soffan eller på mig. Plus då somnade hon absolut tidigast klockan nio. Nu (med lite hjälp av vintertiden) somnar hon senast halv nio och då är hon dödens trött och somnar nästan sittandes när vi läser. Så det finns ju redan en stor vinst men även room for improvement. Hon vaknar till exempel och typ gastar till ett par tre gånger per kväll men även där har vi gått från vakna i panik-skrik till gasta till och från vagga till sömns i en kvart till att ropa mamma är här! och sen lugnt gå till sovrummet, stoppa i nappen och hålla handen på henne i nån minut tills hon somnar om igen.

Och på tal om föräldraskap (handlar den här bloggen om nåt annat numer?) så pratade jag med två andra mammor vid två olika tillfällen om det här med att gräva sin egen grav samt det här med sexliv och föräldraskap och HERREGUD vad o-originella vi är allihop. Gräva sin egen grav var väl appropå sömngrejen ovan när jag har tagit alla kvällar för det går snabbare och lättare i stunden (och vad är väl föräldraskap om inte ett hustlande för att sno åt sig lite mer tid utan barn?) men i längden helt värdelöst = Andreas har inte kunnat komma i närheten av henne kvällstid utan att hon har blivit hysterisk = jag måste ta alla kvällar = jag blir sur och ledsen och bitter av att aldrig få vara ifred = allt är bajs. Min kompis ba japp, så är det här också. Och hon hade i sin tur pratat med en annan kompis om EXAKT samma sak typ dagen innan. Och det här med sex, alltså herregud. Jag trodde att det var typ en överdrift att sexlivet var ickeexisterande i spädbarnsåldern för liksom ligga? Det är ju gött? HA HA HA HA. Ja, det kanske det är om en kommer ihåg hur det känns? Den lilla tid som jag har fått ha min kropp för min själv (från börnet) senaste månaden har gått till att: gå på toaletten ifred, kanske till och med duscha utan att nån kollar på, sova eller bara ligga och stirra in i väggen. Och den här wife of the year-grejen: om jag nån gång skulle vara sugen och Andreas inte fattar mina (outtalade, otydliga) hintar eller är med på noterna på en nanosekund så blir jag förbannad och vänder mig bort i vredesmod. Och grejen är att jag verkligen har tänkt att vi är Dom Enda Som Inte Lyckas och därmed Dömda Att Leva I Celibat Resten Av Livet. Så himla skönt att veta att vi är precis som alla andra. Nu är kommentarsfältet fritt att hålla med i. Jag vill INTE veta av nån kommentar om hur mycket det liggs pga kommer förmodligen dö av avundsjuka över att nån annan har ork/tid/lust/fest.




måndag, november 14

Hur är det ens möjligt att nåt luktar så gott som det gör i min bebis panna, precis där så mina läppar hamnar i näskurvan? Jag tror det är så trygghet luktar. Konstigt va? Jag är föräldern och borde vara tryggheten, men hon är min.

tisdag, november 8

#imwithher

Har sån ångest över valet just nu. Vita kränkta män (och kvinnor) med låg intelligens och en stark faktaresistens är fan livsfarliga. Jag följer fivethirtyeight som är en amerikansk statistikkanal med tunga genomgångar och scenarior och dom säger att chansen att det sitter nån med hjärna på maktpositionen imorgon bitti är 71,3%. Det borde ju kännas okej, men bara att så jävla många röstar på den orangea idioten med tupé gör mig livrädd.

Föräldralifehacks - pryledition

Ahmen vad roligt att ni gillar tipsandet! Det finns ju liksom ingenting jag egentligen gillar mer än att tycka och tipsa men eftersom jag inte vill vara en vidrig now-it-all som kommenterar allt så brukar jag ju få bita mig i tungan (det går väl bra ungefär 50% av gångerna, dom andra kan jag tydligen inte låta bli, felåt världen). Men här i bloggen får jag ju tycka precis vad jag vill ju! Hurra! Nåväl, fortsätter här föräldrahackslistan men prylar som har räddat oss.

- Babynest. Babynest babynest babynest. Vi tog med vårt till BB och sen har hon aldrig lämnat det. Eller well, nu är hon för stor så nu sover hon i sängen (buhuuuuuu min bääääääbis) men hon vilar i det på dagarna. Så jävla bra pga 1) det han kanter en kan lägga ungen nära så hen tror hen är i famnen (*lurad*) och 2) ungen tar bara så mycket plats i sängen som nestet tar och 3) en slipper oroa sig för att rulla på/över ungen och 4) det är bra att ta med när man reser så blir det samma sovmiljö för bebin och alla vet ju att bebisar gillar att känna igen sig.

- Bärsele/sjal. Alltså I cannot stress this enough, köp en/låna en! Av nån anledning provade jag inte vår förrän Ellen var typ 6 veckor men det var rena himmelriket att plötsligt ha två armar och liksom få saker gjorda trots klängig bebis. Också bra när dom är gnälly mcgnällface pga närheten och skumpandet söver rätt snabbt. Dom två första månaderna proppade vi ner Skrällen i selen varje gång hon blev övertrött eller överstimulerad eller bara varallmän gnällig. Så jävla gött. Vi har en babybjörn och en ergobaby (llånat bägge av snälla kompisar) men jag använder bara babybjörnen pga gillar inte grodpositionen i ergon. Men, each to their own. Sjal är säkert också bra men med tanke på min fäbless att bli vansinnig på döda ting som inte gör som jag vill så kändes saker med knäppning säkrare för oss.

- Babysitter! Att använda t ex när man vill duscha eller typ klä på sig eller käka eller egentligen närsomhelst. Vi har en babybjörn med sån där leksaksbygel och en beemoo (tror jag den heter, fick av Mirijam i somras). Babybjörnen var svinbra när Ellen var pyttis, men när hon blev typ ett par månader så ville hon inte ligga ner så mycket och så fick vi beemoo som är ställbar i både sits och rygg som hon bara ÄLSKADE. Den kan hon fortfarande använda och sitta i när vi soffhänger och inte orkar ha koll på henne.

- Babygym eller mobilbåge. Alltså allting som roar dom små liven och ger en fem tio femton minuters andningspaus är bra grejer.

- Filtar. Se tidigare inlägg, men också för att linda om när dom är spädisar. Alltså jag pratar inte om USA-mumielindning, men att vika runt en filt runt bebin när den ska ligga själv kan ge trygghet. Vi virade runt innan vi lade henne i famnen för när vi sen lade ner henne i babynestet när hon hade somnat så fick hon inte mororeflexen (veva med armarna) och väckte sig själv plus kunde behålla lite värme och inte gå från varm famn till kallt nest. Rent generellt gillar många barn att ha det lite trångt, vilket ju är rätt logiskt om en tänker efter. Det är ju inte direkt eoner av plats i magen liksom.

- Napp. Ta med till BB och försök. Jag säger inte att livet blir tusen procent lättare men eh livet blir tusen procent enklare när deras sugreflextröstmekanismgrej funkar även utan käk.

- Speldosa. Vi spelade varje gång vi skulle byta blöja i början och sen varje gång hon var ledsen som nån form av distraktion. Det kan fortfarande typ funka fast hon är stor.

Okej, det var nog allt tror jag. Igen, tipsa gärna ni också!

måndag, november 7

Mina föräldralifehacks

- Andreas sätter på extra mycket kaffe på morgonen så jag bara kan sätta på kaffebryggaren och värma det som är kvar. Tidsbesparing oklar, men jag slipper juggla morgontrött bebis som bara vill bli buren med att plocka fram kaffe och filter och mäta och greja och hälla.

- mathem.se. Okej, vi började redan när jag var preggers, men nu är det gött på riktigt. En veckomatsedel för att slippa vad ska vi äta? jag vet inte, vad vill du ha? jag vet inte, bestäm du varje dag och hemleverans för att slippa packa in barn i bil, packa ur barn ur bil, handla, ojoj barnet är visst förbannad eh om jag går iväg med henne en sväng så kanske du kan ta korven och osten och...

- Prägla musik på ungen. Jag lyssnade jättemycket på First Aid Kit när jag var gravid och när Ellen var några veckor och typ otröstlig så satte vi på lite musik mest för att få nåt annat att fokusera hörseln på och hör och häpna, ungen tystnade och somnade. Sen började vi använda First Aid Kit varje gång hon skulle somna i förebyggande syfte och nu har vi henne så satt på First Aid Kit och en speciell låt att hon somnar innan låten är slut V A R J E kväll.

- Prova att lägga en filt över pannan/ögonen på barnet när det ska sova. Nu var det visserligen vårt barn som självmant visade att hon ville ha facet täckt genom att dra en scarf över huvudet och VÄSA åt oss om vi försökte ta bort den innan hon somnade och sov typ huuuur länge som helst.

- PYJAMAS MED DRAGKEDJA! Helst en sån där fancy version som har dragkedja åt två håll, men så länge som den har en dragkedja så är det okej. Senast igårkväll blev jag vansinnig på Ellens knappyjamas för vet ni hur jävla svårt det är att byta blöja och sen hitta RÄTT jävla knapp och till och med hitta rätt jävla ben att knäppa ihop utan att ungen vaknar? För svårt visade det sig. Ungen sov med pingvincape istället för pyjamas med ben.

- Lär barnet att dricka ersättning kall. Nu har ju vi helmatat Ellen på ersättning så det är klart att det här hacket spelar störst roll för oss och folk som oss, men även om man ger ersättning lite då och då så är det en fördel om barnet inte måste ha allt kroppstempererat. Vårt barn är iofs helt obrydd och dricker allt, även kylskåpskall mjölk, så vi gör iordning en flaska innan vi går och lägger oss så det bara är att gå upp och hämta i kylskåpet när hon vaknar och är hungrig.

- Ge barnet ersättning. För oss/mig har det förmodligen varit life saving att vi kan mata henne bägge två och dela på nätter och dagar och whatever. Jag har absolut ingenting emot amning och det här är inte nåt amningshat, men om det finns nån som vill ha lite pepp på ersättning så kommer den här: DET ÄR FANTASTISKT. Hur en väljer att mata sitt barn har ingenting med anknytning att göra, om något så har väl pappan/partnern isåfall en större möjlighet att umgås mer med sitt barn pga kan mata. I övrigt kan man göra det precis lika mysigt, mata i samma position, mata med bar överkropp (eller inte) och framförallt: man kan få sova lite. Och träffa en kompis på kaffe och inte vara bara mamma. Vill och gillar en att amma, gött för er, kör på! Om en känner njae alltså jag vet inte, det går lika bra att skita i det! Det blir människor av barn uppfödda på ersättning också.

- Förstör inte det som funkar! Skit i vad "vänliga" människor med tips säger och bara kör på. Om ert barn vill käka upp och ned med en filt över huvudet, låt hen. Om barnet vill somna i famnen, låt hen. Om barnet vill sova själv, låt hen. Gillar hen en specifik napp, köp tio till. Ahmed ni fattar, så länge det funkar för er och ger er mer frihet och tid, kör fucking på! Det inkluderar att lyssna på grejer jag säger också såklart.

Okej, nu sitter hon och försöker bita i skärmen här så hejdå. Tipsa gärna själva också!




söndag, oktober 30

So this is how jämställdhet i praktiken ser ut när man är på sidan som måste avsäga sig makt

Har ren och skär panik nu. JAG VILL INTE VARA BORTA FRÅN MITT BARN! Hur tänkte jag? (Att jämställt är bäst ofc) Hon sover i min famn nu och trots att jag, barnet och pappan har delat en 160-säng i två dagar och jag imorse SVOR på att aldrig mer låta barnet sova mellan oss (om hon inte är sjuk eller i en fas eller annat behov bla bla) så är jag så jävla ledsen för att jag ska börja jobba nu så jag gärna är hennes nattliga slagpåse/kudde/värmedyna/avsparksyta och funderar på att kuppa och ha henne på mig iallafall. Andreas säger att jag inte får för jag behöver sova (han har rätt) och att hon sover bättre i sin säng (också korrekt SNYFT) MEN JAG VILL! Alltså logiken och rationalisten i mig tycker att vi har fattat helt rätt beslut och jag vet ju att Andreas och Ellen kommer ha det kanon hemma men det djuriska i mig går fucking sönder. JAG är menad att vara med barnet. JAAAAAAAG!
Idag är min sista dag som 100% föräldraledig. Känsla på det: v-tecknet, lilleskuttårar, brustet hjärta, partyhatt. I veckan blir Ellen sex månader och det är dags för Andreas att entra level 2 i föräldraskapet. Barnet verkar ha valt den här helgen som en passande tidpunkt att sluta upp med den extrema mammigheten och accepterar även Andreas efter klockan nio så det tackar vi för eftersom han förutom dagtid även kommer få medföljande nätter och då är det ju en fördel att barnet i fråga inte panikskriker efter mig. Vi rivstartar med att jag jobbar måndag till onsdag men sen är det bara onsdagar i november och måndagar och onsdagar i december och sen ärvi lediga tre veckor och sen börjar vi köra 50/50 fram till och med april. Jag ska jobba måndag/onsdag/varannan fredag.

En del av mig dör inombords just nu. MIN LILLA BEBIS SKA ALLTID VARA MED MIG liksom. Jag längtar ju ibland efter henne fast hon sover i mitt knä, hur ska det gå att vara borta 8 timmar? Usch. USCH! En annan del av mig jublar. Tänk att inte ha en annan kropp fastlimmad på min? Att få avsluta eller ens påbörja en konversation utan att bli avbruten? Att gå på toaletten utan publik? Att sova en hel natt utan dåligt samvete? Att få använda hjärnan lite? GUD VAD SKÖNT GE MIG NU!

Men först ska alla inblandade överleva en 37 mils bilresa. Det ser ingen fram emot.

tisdag, oktober 25

Andreas kom hem tidigare från jobbet idag bara för att ge mig ensamtid. Jag älskar honom bland annat för det. Sen 15.45 har Skrällen varit helt utom mitt ansvar och istället för att bära fixa serva vika tvätt laga mat vagga vysscha mata har jag druckit kaffe, ätit kaka och choklad, läst senaste Rum Hemma i soffan och, här kommer det bästa, den senaste halvtimman har jag legat på en spikmatta i ett nedsläckt sovrum med stängda dörrar och slumrat. Andreas är i köket med Ellen och gör middag och slamrar och pratar och leker. Åh, nu skrattar hon. Hjärtemoji.

Rum Hemma förresten hörrni, så jävla bra tidning. Varje gång flikmarkerar jag grejer som jag vill ha eller tycker är snyggt och till skillnad från Elle Decorations småvaser för tiotusen är massor av saker i Rum Hemma helt affordable. Förra numret, till exempel, hade en assnygg svart vägglampa vilket vi har letat efter till hallen/gästrummet och så kollade jag inköpsstället OCH SÅ VAR DET CLAS OHLSON. Okej, unna er den bara. Gör det. Obs såklart ej sponsrad. Den här lilla skitbloggen får ej sponserbjudanden.

torsdag, oktober 20

Mitt barn pendlar som sagt mellan ljuvlighet och banka huvudet i väggen-irritation just nu. En av hennes sämre grejer är den nyfunna kvälls-/nattmammigheten som innebär att så snart sömntröttman har inträtt så skriker tills hon inte får nån luft om jag inte är i samma rum och oftast också om jag inte håller henne i famnen. Så att Andreas skulle natta är ett skämt. Hon tolererar att han dansar lite (vi har det i nattningsritualen, att mysdansa till First Aid Kit, så jävla trött på deras Gold-skiva nu va) men sen ba BAAAAAAAARGH! och så tystnar hon så fort jag kommer dit och sen blänger hon på Andreas tills jag håller i henne. Då ler hon. Ungjävel. Jallefall, ovan har därför lett till att jag har vårt barn typ dygnet runt OCH DET ÄR SÅ JÄVLA JOBBIGT. Eller nä, det är rätt roligt och mysigt och så också, men kombon att hon inte somnar före nio på kvällarna och att jag är den enda som får natta/vagga/klappa gör att jag har noll tid att göra ahmen saker man vill göra på kvällen. Och jag känner att jag blir tröttare och tröttare och tröttare. Andreas säger såklart att han kan ta nätter, men oftast vaknar hon bara en gång och jag vaknar oavsett och mitt kontrollbehov tycker att jag är bättre och ja, ni fattar. Igårkväll så kände jag att jag inte orkade mer och ba nä, kan du ta natten? Och det gjorde han (såklart) och hon har varit ett jävla monster. Vaknat typ varannan timma och skrikit så han har varit uppe och vaggat och vyssjat och viskat och gullat vad som känns som tusen gånger. Vid sex imorse gav han upp och gick upp och lämnade henne till mig och då somnade hon givetvis som en sten och låg blickstilla tills hon vaknade vid nio. Alltså jag är glad för att jag fick sova hela natten, men VARFÖR MÅSTE HON VARA EN SÅN PEST MOT ANDREAS? På mina nätter (alla nätter) vaknar hon vid fyra-fem-ish, äter i typ 10-15 minuter och sover när jag lägger ner henne igen. Sen vaknar hon vid typ åtta. That is all. Och ja, jag vet att det är skitlyxigt och jag är jättetacksam för att hon sover på nätterna och jämfört med många andra så sover jag svinmycket. Men ändå. Jag är trött ändå.

On another note så undrar jag också exakt hur ljuvligt en bebis kan lukta mellan ögonbrynen?! Blir helt typ hög när jag snusar där på Ellen. Det och att andedräkten typ luktar sött och gulligt. Mmm..bebis ändå.

onsdag, oktober 19

Glömde nog den lilla detaljen att det är inflytt Q3 2018. Alltså om typ två år. Så himla...sjukt att veta framtiden så långt fram. Har aldrig hänt förut tror jag. Bonusen av detta är att vi kan bo kvar i stan under föräldraledighet, spara pengar under året bägge jobbar innan flytt och att vi inte ska fota lägenheten på fredag så jag slipper städa.